Wulfard Rosendal var tjänare hos den kungliga myntmästaren men sedan också en kapare under de oroliga åren på 1430-talet, då Erik av Pommern hade sin sista tid som kung av Sverige.
Wulfard Rosendal var son till en köpman med samma namn i Reval. Wulfard den äldre bodde senast från 1386 i Åbo där han på 1390-talet var borgmästare. Han flyttade före 1407 tillbaka till Reval och avled senast 1411 i Birgittaklostret där. En del av hans egendom kapades till sjöss men han fick inte varorna tillbaka då han visserligen hade hus i Reval men hans huvudsakliga verksamhet var i Åbo som var fiendemark för de mecklenburgska kaparna.Diplomatarium Fennicum (DF) 1386, DF 1394, DF 1407, DF ca 1410, DF ca 1410, DF ca 1410, DF 1411, DF (1411), DF (1413)Kuujo, E.: Åbo stads historia 1366-1521, Åbo stad 1985, s. 77 Han hade skulder för 100 rigiska mark men vägrade betala sina borgenärer eftersom han inte hade kontanta medel.Hyötyniemi, Y: Wulfard Rosendal – en kunglig myntare och sjörövare, Nordisk numismatisk unions medlemsblad 6/1995, s. 94-100
Den äldre Wulfards affärer fortsatte att bekymra också senare men då var det sonen, den yngre Wulfard Rosendal som ville få ut sitt arv. Omkring 1420 utfärdade Krister Nilsson (Vasa), hövitsman på Viborgs slott, ett skyddsbrev riktat till rådet i Reval, som gällde den yngre Wulfard och hans kommande resa till staden för att få ut sitt arv. Av brevet framgår att Wulfard hade sänts till Viborg av konungen själv, att han var en ung man och den kungliga myntmästarens tjänare.DF (ca 1420)Kuujo 1985 s. 117År 1426 inledde kung Erik av Pommern en strid med grevarna av Holstein och kom samtidigt i konlikt med den vendiska hansan. Som ett av sina redskap använde kung Erik kapare, bland dem Wulfard Rosendal. En avstängning av Finska viken var ett mål men Erik ville inte bryta med den neutrala staden Reval och därtill med hela Hansan och en lämplig lösning för detta var kapare. År 1430 lämnade den unge Rosendal Reval och anställdes som knape på Åbo slott.
På våren 1430 vände sig den unge Wulfard tillsammans med sina vänner till slottshövdingen i Åbo Klas Djäkn och bad om hjälp att få ut sitt fadersarv i Reval som han som minderårig utan förmyndare inte hade kunnat bevaka. Rådet i Reval svarade Klas att faderns arv hade gått åt till att betala faderns skulder i Reval. Mycket troligt var att den unge Wulfard redan 1430 har räknats som en av Erik av Pommerns kapare, som kungen brukade i östra delen av Östersjön. I så fall var arvstvisten bara ett svepskäl för att skapa osäkerhet i Reval. Det finns anledning att tro att kungen ville garantera honom en trygg utkomst medan lugnet i öster rådde. Detta fick han genom ett arbete i mynthuset, kanske redan i Åbo men i varje fall senast 1432 i Stockholm. Kung Eriks kapningar aktiverades sommaren 1432 då han förhandlade med de vendiska städerna om fred. Det är därför inte överraskande att Wulfard då vände sig direkt till Revals råd och begärde att få ut sitt fädernearv och hotade med att annars tillsammans med sina vänner skaffa fram det på annat sätt. I augusti slöt kung Erik fred med de vendiska städerna och Wulfard hann aldrig segla ut. I maj 1433 kom Wulfard till Viborg och Krister Nilsson utfärdade på nytt ett lejdebrev för hans tilltänkta resa till Reval. Wulfard kallas även då konungens myntmästares tjänare. På samma sätt som tidigare kan kung Eriks politik ses som bakgrund eftersom Sveriges vapenvila med Novgorod skulle löpa ut vid pingsten 1433. Vapenvilan förlängdes dock och framstöten mot Reval blev onödig.
År 1434 utbröt Engelbrektsupproret i Sverige och för att undvika krig på två fronter, mot svenskarna och mot de vendiska städerna, slöt kung Erik i början av maj 1435 ett vapenstillestånd med svenskarna. Då tycks Wulfard ha sänts ut för kapningar på Finska viken av både ryska och tyska skepp. Redan i slutet av juni kunde Wulfard återvända till Stockholm. Kung Erik slöt fred med de vendiska städerna i juli 1435 och kapningarna var för hans del avslutade. Ännu på hösten såg sig kung Erik själv tvungen att söka medling med Reval. Staden hade klagat över att Wulfard, som stod i fiendskap på grund av sitt fadersarv, och Alf von Mollen, som vid Hogland hade förgripit sig på tyska och ryska skepp, kunde gömma sig i svenska hamnar. Rådet i Stockholm tog i oktober samma år starkt avstånd från de två fribytarna. Som anställd vid mynthuset kunde Wulfard ändå inte straffas för något brott. Möjligen har Wulfard sedan följt kung Erik till Visby därifrån kaparverksamheten fortsatte men källorna tiger om honom. DF (april 1430), DF maj 1430, DF maj 1430, DF (1432?), DF (maj 1433), DF 1 oktober 1435, DF 8 oktober 1435
Referenser
Kategori:Sjöfart Kategori:Kapare Kategori:Personer i Finland under 1400-talet Kategori:Män