Orphan Train Movement var ett övervakat välfärdsprogram som transporterade barn från överbefolkade östliga städer i USA till fosterhem som till stor del låg på landsbygden i Mellanvästern och hade ont om jordbruksarbete. Orphan Trains var i drift mellan 1854 och 1929 och omplacerade cirka 200 000 barn. Medgrundarna av rörelsen hävdade att barnen var föräldralösa, övergivna, misshandlade eller hemlösa, men detta var inte alltid sant. De var för det mesta barn till nya immigranter och barn till fattiga och utblottade familjer som bodde i dessa städer. Kritiken mot programmet handlar bland annat om ineffektiv bakgrundskontroll av vårdnadshavare, otillräcklig uppföljning av placeringar och att många barn utnyttjades som strikt slavarbetare.
Tre välgörenhetsinstitutioner, Children's Village (grundad 1851 av 24 filantroper),a "...from the most careful inquiry, they regard suited to have the charge of such children. Six years of experience have increased their caution and watchfulness in this matter, and they now require such guarantees on the part of the masters as will, in their judgment, most conduce to the good of their wards. Regular reports are required both from the children and their masters, and the agent of the asylum visits the greater part of the children when making his trips to locate new companies. In this way, very few are lost sight of, and the results thus far, in the case of those indentured within two years past, are very gratifying." — ¶ 13 b "On the 30th of June, 1851, the act of incorporation was passed. The corporators named in the act were Robert B. Minturn, Myndert Van Schaick, Robert M. Stratton, Solomon Jenner, Albert Gilbert, Stewart Brown, Francis R. Tillou, David S. Kennedy, Joseph B. Collins, Benjamin F. Butler, Isaac T. Hopper, Charles Partridge, Luther Bradish, Christopher Y. Wemple, Charles O'Conor, John D. Russ, John Duer, Peter Cooper, Apollos R. Wetmore, Frederick S. Winston, James Kelly, Silas C. Herring, Rensselaer N. Havens, and John W. Edmonds" — ¶ 7 Children's Aid Society (grundat 1853 av Charles Loring Brace) och senare New York Foundling Hospital, strävade efter att flytta dessa barn. Institutionerna stöddes av förmögna donatorer och drevs av professionell personal. De tre institutionerna utvecklade ett program som placerade hemlösa, föräldralösa och övergivna stadsbarn, som uppgick till uppskattningsvis 30 000 enbart i New York City på 1850-talet, i fosterhem över hela landet. Barnen transporterades till sina nya hem på tåg som var märkta "orphan trains" eller "babytåg". Denna omlokalisering av barn upphörde 1930 på grund av minskat behov av jordbruksarbetskraft i Mellanvästern.
Bakgrund Det första barnhemmet i USA grundades 1729 i Natchez, Mississippi, men institutionella barnhem var ovanliga före början av 1800-talet. Släktingar eller grannar uppfostrade vanligtvis barn som hade förlorat sina föräldrar. Arrangemangen var informella och involverade sällan domstolar.
Runt 1830 exploderade antalet hemlösa barn i stora östliga städer som New York City. År 1850 fanns det uppskattningsvis mellan 10 000 och 30 000 hemlösa barn i New York City. Vid den tiden var New York Citys befolkning bara 500 000. En del barn blev föräldralösa när deras föräldrar dog i epidemier av tyfus, gula febern eller influensa. Andra övergavs på grund av fattigdom, sjukdom eller missbruk. Många barn sålde tändstickor, trasor eller tidningar för att överleva. För att skydda sig mot gatuvåldet gick de samman och bildade gäng.
År 1853 blev en ung präst vid namn Charles Loring Brace bekymrad över den svåra situationen för gatubarn (ofta kända som "gatuaraber"). Han grundade Children's Aid Society. Under det första året erbjöd Children's Aid Society i första hand pojkar religiös vägledning samt yrkes- och akademisk undervisning. Så småningom grundade sällskapet landets första härbärge för förrymda, Newsboys' Lodging House, där lösdrivarpojkar fick billig kost och logi samt grundläggande utbildning. Brace och hans kollegor försökte hitta jobb och hem åt enskilda barn, men de blev snart överväldigade av antalet som behövde placeras. Brace kom på idén att skicka grupper av barn till landsbygden för adoption.
Brace trodde att gatubarn skulle få ett bättre liv om de lämnade fattigdomen och utsvävningarna i New York City och istället uppfostrades av moraliskt hederliga bondefamiljer. Brace insåg behovet av arbetskraft i det expanderande jordbrukslandet och trodde att bönderna skulle välkomna hemlösa barn, ta in dem i sina hem och behandla dem som sina egna. Hans program skulle visa sig bli en föregångare till den moderna fosterhemsvården.
Efter att i ett år ha skickat barn till gårdar i närliggande Connecticut, Pennsylvania och på landsbygden i New York, genomförde Children's Aid Society sin första storskaliga expedition till Mellanvästern i september 1854.
Termen Orphan train Uttrycket "orphan train" användes första gången 1854 för att beskriva transporten av barn från deras hemtrakter via järnvägen. Termen "orphan train" användes dock inte i stor utsträckning förrän långt efter att programmet hade avslutats.
Children's Aid Society hänvisade till sin relevanta avdelning först som Emigrationsavdelningen, sedan som Home-Finding Department, och slutligen som Department of Foster Care. Senare skickade New York Foundling Hospital ut vad de kallade "baby" eller "barmhärtighetståg".
Organisationer och familjer använde i allmänhet termerna "familjeplacering" eller "utplacering" ("ut" för att skilja det från placering av barn "på" barnhem eller mentalsjukhus) för att hänvisa till passagerare på orphan train.
Den utbredda användningen av termen "orphan train" kan dateras till 1978, då CBS sände en fiktiv miniserie med titeln The Orphan Trains. En anledning till att begreppet inte användes av arbetsförmedlingar var att mindre än hälften av barnen som åkte tåg i själva verket var föräldralösa, och så många som 25 procent hade två föräldrar i livet. Barn där båda föräldrarna bodde hamnade på tågen – eller på barnhem – för att deras familjer inte hade pengar eller lust att ta hand om dem, eller för att de hade blivit misshandlade, övergivna eller rymt. Många tonårspojkar och flickor gick till föräldralösa tåg som sponsrade organisationer helt enkelt på jakt efter arbete eller en gratis biljett ut ur staden.
Termen "orphan trains" är också missvisande eftersom ett stort antal av de utplacerade barnen inte tog järnvägen till sina nya hem och en del reste inte ens särskilt långt. Den delstat som tog emot det största antalet barn (nästan en tredjedel av det totala antalet) var New York. Connecticut, New Jersey och Pennsylvania tog också emot ett stort antal barn. Under större delen av era ngjorde Children's Aid Society-byråkratin ingen skillnad mellan lokala placeringar och till och med de mest avlägsna placeringarna. De skrevs alla ner i samma böcker och sköttes på det hela taget av samma personer. Samma barn kan också placeras en gång i väst och nästa gång – om det första hemmet inte fungerade – i New York City. Beslutet om var barnet skulle placeras fattades nästan helt och hållet utifrån vilket alternativ som var mest tillgängligt just när barnet behövde hjälp.
Det första Orphan train Den första gruppen på 45 barn anlände till Dowagiac, Michigan, den 1 oktober 1854. Barnen hade rest i flera dagar under obekväma förhållanden. De åtföljdes av E. P. Smith från Children's Aid Society. Smith själv hade låtit två olika passagerare på flodbåten från Manhattan adoptera pojkar utan att kontrollera deras referenser. Smith lade till en pojke som han träffade på Albanys bangård – en pojke vars anspråk på föräldralöshet Smith aldrig brydde sig om att verifiera. Vid ett möte i Dowagiac spelade Smith på sina åhörares sympati samtidigt som han påpekade att pojkarna var händiga och att flickorna kunde användas för alla typer av hushållsarbete.
I en redogörelse för resan som publicerades av Children's Aid Society, sade Smith att för att få ett barn måste de sökande ha rekommendationer från sin pastor och en fredsdomare, men det är osannolikt att detta krav tillämpades strikt. I slutet av den första dagen hade femton pojkar och flickor placerats hos lokala familjer. Fem dagar senare hade ytterligare tjugotvå barn adopterats. Smith och de återstående åtta barnen reste till Chicago där Smith satte dem på ett tåg till Iowa City på egen hand där en pastor C. C. Townsend, som drev ett lokalt barnhem, tog emot dem och försökte hitta fosterfamiljer åt dem. Denna första expedition ansågs vara en sådan framgång att sällskapet i januari 1855 skickade ut ytterligare två grupper med hemlösa barn till Pennsylvania.
Logistik Kommittéer bestående av framstående lokala medborgare organiserades i de städer där tågen stannade. Dessa kommittéer var ansvariga för att ordna en plats för adoptionerna, göra reklam för evenemanget och ordna logi för den föräldralösa tåggruppen. Dessa kommittéer var också skyldiga att samråda med Children's Aid Society om lämpligheten hos lokala familjer som var intresserade av att adoptera barn.
Braces system satte sin tilltro till främlingars vänlighet. Föräldralösa tågbarn placerades gratis i hem och förväntades fungera som ett extra par händer för att hjälpa till med sysslorna på gården. Familjerna förväntades uppfostra dem på samma sätt som de skulle uppfostra sina naturligt födda barn, förse dem med anständig mat och kläder, en "gemensam" utbildning och 100 dollar när de fyllde tjugoett. Äldre barn som placerades av The Children's Aid Society skulle få betalt för sitt arbete. Laglig adoption krävdes inte.
Enligt Children's Aid Societys "Villkor för placering av pojkar i hem" skulle pojkar under tolv år "behandlas av de sökande som ett av sina egna barn i fråga om skolgång, klädsel och uppfostran" och pojkar mellan tolv och femton år skulle "skickas till en skola en del av varje år". Representanter från föreningen skulle besöka varje familj en gång om året för att kontrollera läget, och barnen förväntades skriva brev tillbaka till föreningen två gånger om året. Det fanns bara en handfull agenter för att övervaka tusentals placeringar.
Innan de gick ombord på tåget kläddes barnen i nya kläder, fick en bibel och placerades i vård av representanter från Children's Aid Society som följde med dem västerut. Få barn förstod vad som hände med dem. När de väl gjorde det varierade deras reaktioner från förtjusning över att ha hittat en ny familj till ilska och förbittring över att bli "uteslutna" när de hade släktingar "hemma".
De flesta barnen på tågen var vita. Ett försök gjordes att placera icke-engelsktalande med personer som talade deras språk.
Spädbarn var lättast att placera, men det var alltid svårt att hitta hem till barn över 14 år på grund av oro för att de var för rigida i sina vanor eller kanske hade dåliga vanor. Barn som var fysiskt eller psykiskt handikappade eller sjuka var svåra att hitta hem för. Även om många syskon skickades ut tillsammans på föräldralösa tåg, kunde blivande föräldrar välja att ta med sig ett enda barn och separera syskon.
Många föräldralösa barn kom att bo hos familjer som lade beställningar som angav ålder, kön och hår- och ögonfärg. Andra paraderades från depån till en lokal teater, där de placerades uppe på scenen, därav ursprunget till termen "up for adoption". Enligt en utställningspanel från National Orphan Train Complex turades barnen om att säga sina namn, sjunga en liten sång eller 'säga ett stycke'. Enligt Sara Jane Richter, professor i historia vid Oklahoma Panhandle State University, hade barnen ofta obehagliga upplevelser. "Folk kom och petade på dem och tittade och kände och såg hur många tänder de hade."