Porrens "guldålder" (engelska: Golden Age of Porn) är en populär benämning för pornografin under 1970-talet, alternativt för perioden 1969–1984. Det var en tid när pornografin i många länder blivit laglig. Pornografisk film av långfilmsformat visades på många allmänna biografer, och den pornografiska pressen expanderade med nya titlar och ökande upplagor.

Det "gyllene" i benämningen syftar på en relativ acceptans för genren i samhället – en acceptans som i The New York Times blev benämnt som "porno chic" – samt ökade resurser för produktion av film och tidningar. Eran tog slut som en kombination av nya regleringar och en övergång från biofilm till videodistribution.

Historik 1970-talet var ett årtionde när den sexuella revolutionen banat väg för en mer liberal syn på pornografisk film. En uppmärksammad HD-dom i USA 1973 definierade pornografi som en skyddad del av landets yttrandefrihetslagar (så länge som innehållet inte ansågs vara lagligen obscent).

Utgångspunkten för "guldåldern" var en liberal framtidsoptimism där "frisläppandet" av sexualiteten var en viktig ingrediens. Många hade åsikten att kvaliteten skulle höjas på den då ofta utskällda produktionen om fler fick laglig tillgång till genren, och att fler kvinnliga konsumenter i sig skulle innebära en bättre pornografi. Många föreställde sig också att en normalisering av sexuella/pornografiska inslag i andra filmgenrer mer eller mindre skulle sudda ut gränserna för pornografin.

Tidningar Länder som Danmark och Sverige hade redan i slutet av 1960-talet en växande produktion av pornografi, med större förlag som Color Climax och banbrytande tidningar som Private och Curt Hsons Piff. 1974 lanserades i USA den explicita tidningen Hustler, vilken kopierade stilen från Private och Color Climax. Dessa publikationer och förlag hade redan under 1960-talet introducerat en hårdpornografisk stil med explicit sex i olika utföranden. Redan tidigare hade Penthouse blivit en mer "vågad" konkurrent till Playboy, och i länder som Sverige utvecklades herrtidningen under decenniet till en alltmer pornografisk typ av publikation.

Årtiondet påverkades av en ny öppenhet kring sexualitet och sexuella uttryck, samtidigt som pornografi fortfarande inte var riktigt "normalt". Detta bidrog till en miljö med både experimentlusta och fortsatt skam kring det pornografiska. Fenomenet "skogsporr" var delvis ett resultat av att konsumenten inte alltid vågade lagra de alltmer tillgängliga tidningarna i hemmet.

Filmer USA 1969 hade filmen Blue Movie premiär, regisserad av den etablerade konstnären Andy Warhol. Den blev en av de första tydligt pornografiska filmerna som fick allmän biodistribution runtom i USA. Under 1980-talet kom en sådan distribution att bli vanligare, vilket också innebar ett tryck att producera material till en långfilmsvan biopublik.

En liten del av pornografin diskuterades och recenserades öppet i etablerade medier, vilket gav utrymme till att kunna göra påkostade filmer och lansera de mest framgångsrika porrskådespelarna som stjärnor och kändisar. Guldåldern anses ha upphört i samband medframväxten av VHS-tekniken (vilken dumpade priserna), utbrottet av aids och en allmän konservativ motreaktion. Det var relativt unikt för den amerikanska filmindustrin, men i till exempel Norden blandades pornografi och mainstream-kultur i gladporren.

Långt ner i halsen blev en internationell publiksuccé när den släpptes på bio 1972. Den var det viktigaste och mest framgångsrika exemplet på de nya, öppet hårdpornografiska filmerna, efter frisläppandet av genren. Filmen visade samlag och uppvisanden av ett antal sexuella fantasier, och filmen gav de båda huvudrollsfigurerna Harry Reems och Linda Lovelace internationell ryktbarhet.

1972 kom även Bakom lustans gröna dörr, där bland annat Marilyn Chambers medverkade. Året därpå producerades Djävulen i Miss Jones, med Georgina Spelvin som kvinnlig skådespelare och i regi av Gerard Damiano. Andra uppmärksammade filmtitlar var Tänk på saken, Misty Beethoven och The Autobiography of a Flea (båda från 1976), och 1978 hade Debbie Does Dallas premiär.

Den nya porrbranschen i Nordamerika fick Los Angeles och New York som produktions- och distributionscentrum. I Los Angeles-området samlades många produktionsbolag i och kring San Fernando Valley, samtidigt som gatorna runt Times Square i New York var fullt av biografer som visade filmer med naket eller B-filmer med skräck och sexbutiker. Vid 43rd Street på Manhattan fanns samtidigt en hel del bordeller.

Pornografin under dessa år innehöll ofta manlig dominans och våld. Detta syntes även i andra filmgenrer via produktioner som Motorsågsmassakern och A Clockwork Orange. Kopplingen mellan olika genrer märktes bland annat via exemplen John Appleton, Wes Craven och Abel Ferrara, regissörer som började med porrfilm och senare kunde fortsätta sin verksamhet i mer accepterade filmgenrer.

Frankrike Även i delar av Europa ökade produktionen betydligt under 1970-talet. I början av årtiondet spelade franska filmbolag årligen in ett drygt tjugotal erotiska eller mjukpornografiska produktioner. 1978 hade denna antalet erotiska och pornografiska filmproduktioner i Frankrike – oräknat importerade filmer – nått över 200. Denna höga nivå höll i sig in i början av 1980-talet, varefter en betydande andel av de franska regissörerna lämnade den pornografiska genren.

Expansionen av den franska porrfilmsmarknaden skedde samtidigt som censuren av erotiska och pornografiska filmer åren 1974–1976 (då Michel Guy var fransk kulturminister) i princip avskaffades. Detta medförde en dramatisk ökning av biljettintäkterna för båda kategorierna filmer. 1976 (ett år då Geijeraffären förändrade den svenska sexualpolitiken) skedde dock en politisk vindkantring, via en 20-procentig skatt på porrfilmer och ett krav på att porrfilmer och andra filmgenrer visades på separata biografer.

Utveckling och slut Mot slutet av decenniet växte kritiken mot den alltmer explicita pornografin och dess roll i samhället. Bland annat ansåg radikalfeminister och kristna sedlighetsförespråkare att pornografin var en starkt negativ del av samtidskulturen och ett hinder mot kampen för ökad jämställdhet. I New York lät borgmästarna Ed Koch och senare Rudy Giuliani stänga en mängd porrbiografer på bland annat 42nd Street, i ett försök att förändra gatubilden och underlätta för en annan typ av verksamhet och turism.

Det mesta av pornografin var då och är fortfarande riktad mot en heterosexuell manlig publik. Även gaypornografin började dock bli en viktig del av marknaden via bolag som Falcon Studios (grundat 1971).

I början av 1980-talet övergick "guldåldern" i en annan typ av pornografisk marknad, distribuerad via hemvideo och i viss mån begränsad av ett antal nya regleringar. Detta minskade mängden långfilmer och ökade fokus på de sexuella scenerna som på TV:n därhemma kunde konsumeras utan "offentlighetens strålkastare". Hemvideokonsumenten kunde snabbspola fram till de passager som önskades, vilket ofta var just de explicita sexscenerna. Övergången till en videobaserad marknad skedde dock successivt, och så sent som 1982 gjordes många pornografiska långfilmer på 35 millimeters-film.

Bättre eller sämre "Guldåldern" blickas ofta tillbaka på som en tid med "bättre" pornografi (mindre explicit, mindre "exploaterande", mer berättande, "riktiga filmer"), en ibland nostalgisk beskrivning som glömmer ett antal viktiga fakta. Under 1970-talet tilläts i länder som Danmark och Sverige en del genrer och produktioner som senare blivit kriminaliserade, inklusive barnpornografi eller pornografi med skådespelare på minst 15 år. Å andra sidan har en av den tidens stjärnor Seka uttalat sig om att dåtidens porrfilm enligt henne mer utgjordes av människor som verkligen ville ha sex, och hon har kritiserat senare decenniers produktioner som fullt av "bisarra och idiotiska grejer".

Det är inte säkert att pornografi är bättre bara för att den "har en handling", baserat på vem som uttalar sig (konsument, icke-konsument eller kritiker). Den tidiga pornografiska filmen utgjordes ofta av kortfilmer med föga mer än sexuella situationer. På det sättet har 1970-talets bioproduktioner utgjort en sorts parentes i historien om den pornografiska filmen, som influerats av andra berättarmodeller trots att den i grund och botten oftast har målet att stimulera tittarens/konsumentens sexuella upphetsning. Videon och det senare internet har möjliggjort framväxten av olika sorters genrer där det sexuella i olika variationer är det viktiga.

Det nostalgiska skimret runt 1970-talets pornografiska marknad har även synts gentemot relaterade genrer från denna tid; jämför med hur erans exploateringsfilm inspirerat till genrefilmspastischer av exempelvis Quentin Tarantino. Samtidigt har produktionsvillkoren inom 1970-talets porrbransch återkommande kritiserats, via uttalanden från kända aktörer som Linda Lovelace eller åtal mot pionjären Ron Jeremy för sexuella övergrepp.

Referenser Noter

Allmänna källor

Kategori:Pornografi