Begränsad rationalitet är idén att rationalitet är begränsad när individer fattar beslut, och under dessa begränsningar kommer rationella individer att välja ett beslut som är godtagbart snarare än optimalt.
Begränsningar inkluderar problemets svårighetsgrad, beslutsfattarens kognitiva förmåga och den tid som finns tillgänglig för att fatta beslutet. Beslutsfattare agerar enligt denna uppfattning som tillfredsställare (engelska satisficers) och söker en tillfredsställande lösning med allt de har för tillfället snarare än en optimal lösning. Därför gör människor inte en fullständig kostnads-nyttoanalys för att fastställa det optimala beslutet, utan väljer snarare ett alternativ som uppfyller deras kriterier för tillräcklighet. Den engelska motsvarigheten satisfice är en ordlek med begreppen satisfy och optimize vilka tyvär gör sig dåligt i svensk översättning.
Vissa modeller av mänskligt beteende inom samhällsvetenskapen antar att människor rimligen kan approximeras eller beskrivas som rationella enheter, som i rationell valteori eller Downs politiska handlingsmodell. Begreppet begränsad rationalitet kompletterar idén om rationalitet som optimering, som ser beslutsfattande som en helt rationell process för att hitta ett optimalt val givet tillgänglig information. Därför kan begränsad rationalitet sägas ta itu med skillnaden mellan den antagna perfekta rationen i mänskligt beteende (som används av andra ekonomiska teorier) och verkligheten i mänsklig kognition. Kort sagt, begränsad rationalitet reviderar föreställningar om perfekt rationalitet för att ta hänsyn till det faktum att perfekt rationella beslut är en teoretisk konstruktion och inte är genomförbara i praktiken på grund av de begränsade resurser (kognitiva, finansiella och tidsmässiga) som finns tillgängliga för att fatta dem. Begreppet begränsad rationalitet fortsätter att påverka (och debatteras inom) olika discipliner, inklusive statsvetenskap, ekonomi, psykologi, juridik, filosofi och kognitionsvetenskap.
Bakgrund Begränsad rationalitet myntades av Herbert A. Simon, när han föreslog begreppet som ett alternativ till de matematiska och neoklassiska ekonomiska modeller för beslutsfattande som användes inom nationalekonomi, statsvetenskap och relaterade ämnesområden. Många nationalekonomiska modeller antar att agenter är genomsnittligt rationella och kan över stora stickprov antas bete sig uppskattningsvis rationellt i enlighet med deras egna preferenser för att maximera deras egen nytta. Med begränsad rationalitet hade Simon som mål att "ersätta den fullständiga rationaliteten hos homo economikus med en beskrivning av rationalitet som är förenlig med tillgången till information och beräkningskapacitet hos orgnanismer, inklusive människan, i de miljöer där dessa organismer lever" Strax efter att begreppet introducerades började studier utforska problemet på djupet. En studie genomförd av Maurice Allais 1953 började generera idéer om irrationellt beslutsfattande då han fann att människor inte alltid fattar de mest rationella besluten under givna förutsättningar och att begreppet rationalitet därför inte alltid är tillförlitligt vid nationalekonomiska förutsägelser.
I boken Models of Man argumenterar Simon för att de flesta människor bara delvis är rationella och irrationella i den återstående delen av sina handlingar. I ett annat verk skriver han att "begränsat rationella aktörer upplever begränsningar i att formulera och lösa komplexa problem och i att bearbeta (ta emot, lagra, hämta, överföra) information". Simon använde analogin med en sax, där det ena bladet representerar "kognitiva begränsningar" hos faktiska människor och det andra "miljöns strukturer", vilket illustrerar hur sinnen kompenserar för begränsade resurser genom att utnyttja känd strukturell regelbundenhet i miljön.
Simon beskriver ett antal dimensioner längs vilka klassiska rationalitetsmodeller kan göras något mer realistiska, samtidigt som man håller sig inom ramen för en ganska rigorös formalisering. Dessa inkluderar:
begränsa typerna av nyttofunktioner att erkänna kostnaderna för att samla in och bearbeta information möjligheten att ha en vektor- eller flervärdig nyttofunktion
Simon menar att ekonomiska aktörer använder tumregler för att fatta beslut snarare än en strikt, rigid optimeringsregel. De gör detta på grund av situationens komplexitet. Ett exempel på beteende som hämmas av tumregler kan ses när man jämför de kognitiva strategier som används i enkla situationer (t.ex. tre-i-rad) med strategier som används i svåra situationer (t.ex. schack). Båda spelen, enligt definitionen i spelteori, är ändliga spel med perfekt information och därför likvärdiga. Inom schack är dock mentala förmågor en bindande begränsning, därför är optimala val inte en möjlighet. För att testa aktörers mentala gränser bör komplexa problem, såsom de inom schack, studeras för att testa hur individer arbetar runt sina kognitiva begränsningar och vilka beteenden eller tumregler som används för att utforma lösningar.
Tumregel är en vanlig svensk översättning av det engelska begreppet heuristics. Även heuristik kan användas på svenska men är inte lika etablerat bland lekmän.
Förankring och justering är typer av tumregler som ger en viss förklaring till begränsad rationalitet och varför beslutsfattare inte fattar rationella beslut. En studie utförd av Zenko et al. visade att mängden fysisk aktivitet som beslutsfattare genomförde kunde påverkas av förankring och justering eftersom de flesta beslutsfattare vanligtvis skulle anses irrationella och sannolikt inte skulle utföra den mängd fysisk aktivitet som anvisats. Det visades att dessa beslutsfattare använder förankring och justering för att bestämma hur mycket träning de ska genomföra.
Andra heuristik som är nära besläktade med konceptet begränsad rationalitet inkluderar tillgänglighetsheuristik och representativitetsheuristik. Tillgänglighetsheuristik hänvisar till hur människor tenderar att överskatta sannolikheten för händelser som lätt kommer att tänka på, såsom livliga eller aktuella upplevelser. Detta kan leda till partiska bedömningar baserade på ofullständig eller orepresentativ information. Representativitetsheuristiken säger att människor ofta bedömer sannolikheten för en händelse baserat på hur nära den liknar ett typiskt eller representativt fall, och ignorerar andra relevanta faktorer som basfrekvenser eller urvalsstorlek. Dessa mentala genvägar och systematiska tankefel visar hur människors beslutsfattande förmåga är begränsad och ofta avviker från perfekt rationalitet.
Exempel miniatyr|193x193px Ett exempel på begränsad rationalitet hos individer skulle vara en kund som fattade ett suboptimalt beslut att beställa mat på restaurangen eftersom de kände sig stressade av servitören som väntade bredvid bordet. Ett annat exempel är en handlare som skulle fatta ett måttligt och riskabelt beslut att handla med sin aktie på grund av tidspress och ofullständig information om marknaden vid den tidpunkten.
I ett organisatoriskt sammanhang kan en VD inte fatta helt rationella beslut i en ad hoc-situation eftersom deras kognitiva förmåga överväldigades av en mängd information i den spända situationen. VD:n behöver också ta sig tid att bearbeta all information som ges till dem, men på grund av den begränsade tiden och det snabba beslutsfattandet som krävs kommer de att bortse från viss information när de fattar beslutet.
Begränsad rationalitet kan ha betydande effekter på politiskt beslutsfattande, väljarbeteende och politiska resultat. Ett framträdande exempel på detta är heuristiskt baserad röstning. Enligt teorin om begränsad rationalitet har individer begränsad tid, information och kognitiva resurser för att fatta beslut. I röstningssammanhang innebär detta att de flesta väljare inte realistiskt kan samla in och bearbeta all tillgänglig information om kandidater, frågor och politik. Även om sådan information vore tillgänglig skulle den tid och ansträngning som krävs för att analysera den vara oöverkomligt hög för många väljare. Som ett resultat av detta tillgriper väljare ofta heuristik, vilket gör det möjligt för väljare att fatta beslut baserat på signaler som partitillhörighet, kandidatens utseende eller ståndpunkter i enskilda frågor, snarare än att göra en omfattande utvärdering av alla relevanta faktorer. Till exempel kan en väljare som förlitar sig på heuristiken för partitillhörighet rösta på en kandidat vars politik faktiskt inte överensstämmer med deras intressen, helt enkelt för att kandidaten tillhör deras föredragna parti.
Även utan heuristisk röstning beaktar många väljare inte genomförbarheten eller konsekvenserna av de svepande mål som kandidaterna påstår sig ha. Till exempel skulle alla föredra att betala mindre skatt, allt annat lika. En kandidat som lovar att sänka skatterna utan att minska tjänsterna får sannolikt röster, även om målet är ogenomförbart. Detta beror på att väljarna inte tänker igenom frågan. På liknande sätt kan en person som är beroende av en statlig tjänst rösta på en kandidat som lovar att minska "slöseri", även om det "slöseriet" består av den tjänst som personen är beroende av. Detta sker eftersom personen inte har undersökt detaljerna i politiken, vilket är begränsad rationalitet. Eftersom de mycket rika har mer resurser för att avgöra vilken politik som faktiskt ligger i deras intresse än de fattiga, har denna begränsade rationalitet en bias mot politik som gynnar de rika på bekostnad av de fattiga.
På liknande sätt förlitar sig rädslans politik på begränsad rationalitet: en politiker skapar rädsla för någon (bankirer, migranter, en djup stat, kommunister ) och lovar att skydda människor från det hotet, och förlitar sig på att folk inte utvärderar hotet ordentligt, och inte heller överväger den roll kandidaten kan ha spelat i att skapa hotet. Detta är kärnan i populismen, och varför krigstida ledare vinner folkligt stöd. En liknande effekt uppstår när väljare tror att den nuvarande politikern presterar dåligt och att "alternativet inte kan vara sämre", utan att ägna tillräckligt med uppmärksamhet åt alternativets politik.
Tillägg till modellen Eftersom beslutsfattare måste fatta beslut om hur och när de ska fatta beslut, föreslog Ariel Rubinstein att modellera begränsad rationalitet genom att explicit specificera beslutsförfaranden eftersom beslutsfattare med samma information inte heller kan analysera situationen lika och därmed nå samma rationella beslut. Rubinstein menar att konsekvens i att nå slutgiltiga beslut för samma informationsnivå måste beaktas i själva beslutsförfarandet. Detta sätter studiet av beslutsförfaranden på forskningsagendan.
Gerd Gigerenzer menade att beslutsteoretiker i viss mån inte har hållit fast vid Simons ursprungliga idéer. Snarare har de funderat över hur beslut kan hämmas av begränsningar i rationalitet, eller har modellerat hur människor kan hantera sin oförmåga att optimera. Gigerenzer föreslår och visar att enkla tumregler ofta leder till bättre beslut än teoretiskt optimala procedurer. Dessutom, hävdade Gigerenzer, reagerar agenter i förhållande till sin omgivning och använder sina kognitiva processer för att anpassa sig därefter.
Huw Dixon hävdade senare att det kanske inte är nödvändigt att i detalj analysera den underliggande resonemangsprocessen bakom begränsad rationalitet. Om vi tror att aktörer kommer att välja en handling som för dem nära det optimala, kan vi använda begreppet epsilonoptimering, vilket innebär att vi väljer våra handlingar så att utdelningen ligger inom epsilon från det optimala. Om vi definierar den optimala (bästa möjliga) utdelningen som , då kan mängden epsilonoptimerande alternativ S(ε) definieras som alla dessa alternativ s sådana att: