Maximus och Domatius var romerska adelsmän som omfamnade klosterlivet på 300-talet. De vördas som helgon i den koptisk-ortodoxa kyrkan, den syrisk-ortodoxa kyrkan och nämns i vissa traditioner inom den östortodoxa kyrkan. Deras engagemang för ett asketiskt liv och deras umgänge med den helige Makarios den store bidrog till den tidiga utvecklingen av kristen klosterverksamhet i Egypten.

Biografi Maximus och Domatius var söner till Walendianus, en romersk ståthållare och hängiven kristen. De önskade sig ett djupare andligt liv och bad sin far att skicka dem till Nicea för att be på platsen för det första konciliet i Nicea. Han gick med på det och tillhandahöll en eskort som bröderna avfärdade vid ankomsten för att börja sitt liv i avskildhet och bön.

Där mötte de en munk vid namn Hanna som vägledde dem till Syrien, där de studerade för en munk vid namn Aghabus. Före sin död hade Aghabus enligt uppgift en vision som instruerade dem att åka till Egypten och ansluta sig till Sankt Makarios i Sketes öken.

Vid den tiden försökte kejsar Theodosius I utse Maximus till patriark av Konstantinopel, men bröderna avvisade världslig ära och flydde till Egypten. Där mötte de Sankt Makarios, som tog emot dem varmt och hjälpte dem att bygga en blygsam cell. De levde ett tyst, isolerat liv i bön och manuellt arbete, och umgicks endast med Makarios för att ta emot nattvarden.

Makarius vittnade senare om att han en natt, medan han observerade dem på avstånd, såg dem stråla av gudomligt ljus och bevakas av en ängel som bar ett eldigt svärd, och han ropade: "Be för mig, heliga!"

Död Maximus var den förste som blev allvarligt sjuk. När han låg döende bad han och bad om gudomligt ljus och styrka. Det sägs att en syn av helgon, inklusive Johannes Döparen och kejsar Konstantin, dök upp innan han dog den 14 Tobi.

Domatius, förkrossad, bad om samma öde. Tre dagar senare, den 17 Tobi, dog även han. Sankt Makarios, när han närmade sig deras grotta, förklarade plötsligt: "Domatius har gått bort", efter att ha sett en syn av hans själ som förs till himlen.

Makarios begravde dem i deras egen cell och byggde senare en kyrka på platsen – den första kyrkan i Scetes-öknen. De två bröderna anses vara de första munkarna som dog i den vildmarken.

Helgon Maximus och Domatius högtidlighålls den 14 och 17 Tobi (koptisk kalender) av den koptiska kyrkan. Den syrisk-ortodoxa kyrkan firar deras minne den 9 januari.

Vissa bysantinska källor nämner kortfattat en klosterlig Maximos i samband med Scetis, även om det inte alltid är tydligt om detta syftar på samma Maximus.

Arv Deras berättelse exemplifierar de tidiga idealen inom kristen klosterväsende: avsägelse av världslig heder, lydnad, ensamhet och gemenskap med Gud. Deras namn fortsätter att vördas i österländska och orientaliska kristna traditioner.

Referenser

Externa länkar Maximus & Domatius – CopticChurch.net Engelsk översättning – Maximus och Domitius liv, av Anthony Alcock Synaxarion-post – St-Takla.org Syrisk-ortodox kalender – SyriacPatriarchate.org

Kategori:Avlidna 380 Kategori:Kristna helgon