Ultima VII: The Black Gate är ett rollspel utvecklat av Origin Systems och utgivet till MS-DOS i april 1992. Spelet är den sjunde huvuddelen i Ultima-serien och inleder trilogin Age of Armageddon. Det följer återigen Avataren i riket Britannia, där en ny fiende – den demoniske varelsen Guardian – försöker få fäste genom en inflytelserik religiös rörelse kallad Fellowship.
The Black Gate fick mycket positiva recensioner, blev en kommersiell framgång och betraktas ofta som en höjdpunkt i serien och ett av de mest inflytelserika datorrollspelen. Seriens skapare Richard Garriott har kallat spelet ”det mest skickligt genomförda” av alla Ultima-titlar.
Handling Spelet utspelar sig mer än 200 år efter händelserna i Ultima VI: The False Prophet. Avataren befinner sig i sitt hem på jorden när datorskärmen plötsligt tas över av Guardian, en röd jättelik varelse som talar direkt till spelaren och skryter om hur han kommer att korrumpera Britannia. Kort därefter öppnas en röd moongate, genom vilken Avataren återvänder till Britannia och anländer till staden Trinsic, där hans gamle följeslagare Iolo väntar.
I Trinsic har ett brutalt ritualmord just ägt rum: stadens smed Christopher och hans stallpojke har hittats sönderslitna i ett stall. Stadens borgmästare ber Avataren att undersöka brottet. Under utredningen stöter Avataren på medlemmar av Fellowship, en till synes välgörande organisation som har stor makt i riket och predikar självförverkligande och ekonomisk framgång.
När Avataren reser mellan städerna, möter Lord British och följer spåren efter liknande mord, framträder en mörkare bild: Fellowship visar sig vara ett redskap för Guardian, och planerar att använda en magisk konstruktion – den ”svarta porten” – för att låta honom träda in i Britannia. Guardian har dessutom skapat tre kraftgeneratorer i form av en kube, en sfär och en tetraeder, som stör magi, transporter och väder i riket.
Spelets huvudberättelse kretsar kring Avataren och hans följeslagare när de försöker avslöja Fellowship, förstöra generatorerna och i slutändan stoppa öppnandet av den svarta porten på ön Isle of the Avatar. I slutsekvensen sprängs porten med hjälp av en ombyggd magisk stav; Guardian stoppas för stunden, men hinner varna Avataren om att detta bara är början på hans intriger.
Tillägget Forge of Virtue Expansionen Ultima VII: Forge of Virtue lägger till ett sidouppdrag kring Isle of Fire, en nyö uppstigen ur havet. När tillägget är installerat inleds spelet med ett jordskalv, varefter Lord British ger Avataren skeppet The Golden Ankh och ber honom undersöka ön.
På Isle of Fire ställs Avataren inför prövningar kopplade till principerna sanning, kärlek och mod, hämtade från dygdsystemet i Ultima IV: Quest of the Avatar. Genom att klara prövningarna får spelaren tillgång till kraftfull utrustning, däribland det talande svärdet Blackrock Sword, samtidigt som Avataren får sina grundegenskaper maximerade. Expansionen levererades först separat, men inkluderades senare i samlingsutgåvor som The Complete Ultima VII.
Spelupplägg Spelvärld och perspektiv The Black Gate introducerar en ny spelmotor där världen inte längre upplevs som strikt rutnätsbaserad. Kartan är fortfarande uppbyggd av små tiles internt, men rörelser och föremålsplacering är friare, och objekt kan staplas ovanpå varandra för att skapa till exempel provisoriska trappor eller barrikader. Själva spelvärlden täcker hela skärmen; gränssnittets ikoner och statusfönster visas ovanpå bilden snarare än i separata områden.
Britannia är en sammanhängande värld som kan utforskas fritt. Spelaren kan resa till fots, till häst, med vagn eller båt, och det finns flera städer, byar, ruiner, grottor och dolda platser att besöka. Spelet innehåller en huvudsaklig mordutredning men också mängder av sidouppdrag, politiska intriger och vardagsproblem för invånarna, vilka kan angripas i valfri ordning när spelaren väl lämnat startstaden Trinsic.
Interaktivitet Spelvärlden är ovanligt interaktiv för sin tid. Nästan alla synliga föremål kan flyttas, plockas upp eller användas: spelaren kan baka bröd, smida vapen, spela instrument, laga mat, släcka ljus eller byta blöjor på spädbarn genom att dra och släppa objekt i världen. Rollfigurer blir hungriga och törstiga och klagar om de inte får mat, kan bli berusade och kräkas om de dricker för mycket alkohol, och reagerar på blodiga eller äckliga miljöer.
Dialogerna utspelar sig i större textfönster där porträtt av figurerna visas. Spelaren kan både välja färdiga nyckelord och skriva in egna ord för att fördjupa samtalen, liknande de tidigare Ultima-spelen men utan samma tekniska begränsningar i textmängd.
Strider och gränssnitt Ultima VII är det första spelet i serien som helt styrs med mus, kompletterat med kortkommandon. Kommandon som att prata, attackera, söka, öppna, använda föremål och kasta trollformler representeras av ikoner, vilket ersätter de många tangentkommandon som användes i tidigare delar.
Striderna sker i realtid snarare än turordningsbaserat. Avataren följs av ett sällskap på upp till sju andra figurer; spelaren kan ange generella roller för varje medlem (till exempel offensiv eller defensiv), men den exakta styrningen överlåts till spelets artificiella intelligens, något som både hyllades för dynamik och kritiserades för bristande kontroll.
Moral och val Till skillnad från Ultima IV–VI, där dygder och moraliska val står i centrum, är The Black Gate mer fokuserat på en politisk och religiös thrillerintrig. Spelet tillåter i hög grad stöld och andra tvivelaktiga handlingar utan större konsekvenser, något som en del kritiker menade stod i kontrast till seriens tidigare moraliska tema, medan andra ansåg att detta passade spelets mörkare stämning.
Utveckling Ultima VII var det första spelet där Richard Garriott planerade en sammanhållen trilogi i förväg, med uppföljaren Ultima VII Part Two: Serpent Isle och det senare, nedlagda Ultima IX som planerade fortsättningar.
Spelets huvudantagonist Guardian och flera inslag i berättelsen inspirerades av Origin Systems konflikt med konkurrenten – och blivande ägaren – Electronic Arts. Origin använde sloganen ”We Create Worlds”, medan Guardian i spelet beskrivs som en ”Destroyer of Worlds”. De tre generatorer som skapar problem i Britannia har formen av en kub, en sfär och en tetraeder, samma geometriska figurer som då användes i Electronic Arts logotyp, och två skenbart välgörande figurer heter Elizabeth och Abraham – initialerna ”E” och ”A”.
Fellowship, den sekteristiska rörelse som står i centrum för handlingen, är inspirerad av Scientologikyrkan och andra självhjälps- och nyandliga rörelser. Spelets filmiska sluttexter, kompletta med juridiska disclaimers och påannonsering av ett soundtrack, var också ett medvetet stilgrepp; själva soundtrackskivan dröjde dock till 1993 innan den faktiskt gavs ut.
För att kunna hantera den relativt stora spelvärlden och mängden grafik skapade utvecklarna ett eget DOS-lager, Voodoo Memory Manager, som satte processorn i så kallat ”unreal mode”. Detta gav flexibilitet i minneshanteringen, men gjorde spelet svårt att köra på senare operativsystem som Windows 95 och framåt, vilket i sin tur ledde till omfattande fanprojekt för att göra spelet spelbart på moderna datorer.
Spelet kostade betydande resurser att utveckla och såldes i sedvanlig Ultima-stil med tygkarta, in-universe-manualer och en Fellowship-medaljong som ”trinket”.
Versioner och portar PC-versionen av Ultima VII: The Black Gate släpptes ursprungligen på diskett 1992. Expansionen Forge of Virtue följde samma år. 1993–1994 gavs flera samlingsutgåvor ut, bland annat Ultima VII: Complete Edition och The Complete Ultima VII, som samlade båda huvuddelarna och båda expansionerna på CD-ROM.
En portning till Super NES, kallad Ultima: The Black Gate, utvecklades internt på Origin och gavs ut av FCI 1994. På grund av hårdvarubegränsningar och Nintendos innehållspolicy skrevs spelet om kraftigt: världen och uppdragen förenklades, partysystemet togs bort så att Avataren reser ensam, striderna gjordes mer actionbetonade och handlingen ändrades från ritualmord till kidnappningar.
Mottagande Vid lanseringen hyllades The Black Gate i flera datorspeltidningar. Computer Gaming Worlds recensent Scorpia beskrev grafiken, ljudet och realismen som ”förstklassiga” och tyckte att handlingen var fängslande, men kritiserade den långsamma prestandan, buggar och det svåröverskådliga stridssystemet, vilket gav henne ”blandade känslor”. I en uppföljande krönika 1993 konstaterade hon ändå att spelet ”definitivt är värt att spela”.
Charles Ardai skrev senare i samma tidskrift att Ultima VII ”inte är mer av samma sak” utan ett djärvt spel med sofistikerat gränssnitt och berättelse, och framhöll handlingen som seriens bästa. Tidskriften Dragon gav PC-versionen 4 av 5 stjärnor, medan recensenten Jim Trunzo i White Wolf gav spelet 4,5 av 5 och kallade det ett ”måste” för de flesta fantasyspelare, under förutsättning att de hade tillräckligt kraftfull hårdvara.
SNES-versionen fick mer blandade omdömen. GamePro berömde styrningen och gränssnittet men ansåg att den förenklade spelvärlden, frekvent återuppståndelse av fiender och mediokra ljud- och bildeffekter gjorde helhetsintrycket mindre imponerande.
Spelet nominerades till ”Role-Playing Game of the Year” i Computer Gaming Worlds spelgalor för 1992, men priset gick i stället till Ultima Underworld: The Stygian Abyss.
Sammanställda recensioner
Eftermäle och utmärkelser The Black Gate har fortsatt att uppmärksammas i retrospektiva listor. PC Gamer inkluderade spelet i sin lista över ”The 50 Best Games Ever” 1997 och placerade det 2011 på tionde plats bland de 100 bästa PC-spelen genom tiderna. I en annan lista 1998 rankade samma tidning Ultima VII som det 37:e bästa datorspelet någonsin. Brittiska PC Gamer utsåg 1994 The Black Gate och Serpent Isle tillsammans till det 39:e bästa spelet, med beröm för den stora världen och de många parallella intrigerna.
Tidningen GamesMaster placerade spelet på 72:a plats i sin ”Top 100 Games of All Time” 1996. Utanför speltidningar har spelet lyfts fram i böcker som Vintage Games, där det beskrivs som ett av de mest inflytelserika rollspelen och ett tidigt exempel på en ”öppen” och starkt simulerad spelvärld.
Arv Ultima VII: The Black Gate har beskrivits som kulmen på den klassiska Ultima-eran och ett viktigt steg mot senare isometriska rollspel. Spelets sammanhängande karta, detaljrika interaktioner och betoning på vardagsliv i spelvärlden har setts som förebilder för 1990-talets datorrollspel och moderna öppna världar. Flera senare utvecklare har pekat på Ultima VII som ett centralt inflytande när det gäller att låta spelaren påverka en levande, simulerad miljö snarare än enbart följa en linjär berättelse.
Richard Garriott har vid upprepade tillfällen sagt att The Black Gate, tillsammans med Ultima IV, är hans personliga favorit i serien, och kallat det ”det mest skickligt genomförda” Ultima-spelet.
Kompatibilitet och fanprojekt På grund av Voodoo Memory Manager var originalversionen av Ultima VII länge svår att köra på moderna operativsystem utan omfattande justeringar eller att starta datorn i ren DOS-miljö. Spelet spelas numera ofta via emulatorer som DOSBox eller via fanutvecklade motorer.
Det mest kända projektet är Exult, en öppen källkodsmotor som återskapar spelmotorn till The Black Gate och Serpent Isle för moderna system. Exult använder originalspelets datafiler men erbjuder högre upplösning, buggrättningar och stöd för modifikationer. Projektet har möjliggjort fanöversättningar, nya scenarier och experiment med spelets grafik och gränssnitt, och har fått beröm av Richard Garriott själv.
Sedan 2011 finns Ultima VII: The Complete Edition, som samlar båda huvuddelarna och expansionerna, tillgängligt digitalt via bland annat GOG.com, i paket där spelet körs förkonfigurerat i DOSBox.
Referenser
Noter
Externa länkar