A11 var en spårvagnsmodell av boggityp som användes av Stockholms Spårvägar (SS) i både innerstads- och förortstrafik. Sammanlagt 50 vagnar levererades år 1922, hälften från Siemens-Schuckertwerke med M.A.N. som underleverantör och hälften från AEG med Norddeutsche Waggonfabrik som underleverantör. Två år senare följdes de av 30 mycket likartade, men något längre, A12-vagnar.

A11-vagnarna var ursprungligen tänkta som tvåaxliga vagnar med hela 3 meters axelavstånd. När vagnarna redan var beställda insåg Stockholms hamnstyrelse att axeltrycket skulle bli för stort för många av Stockholms broar, så att det knappt fanns några linjer där vagntypen skulle kunna användas. SS fick i all hast konstruera om vagnarna med boggier. Vagntypens kupé, den mittersta sektionen med sittplatserna, var av samma design som på A3-vagnarna från 1907 och hade 24 sittplatser. Underredet byggdes av stål, korgstommen av ek, inredningen av mahogny, teak och ask.

Vagnarna levererades med två likströmsmotorer à 70 hk, men dessa byttes redan innan trafikstart mot fyra motorer à 50 hk. På 1930-talet byttes dessa i sin tur mot nya à 64 hk. Det visade sig vara mer än den övriga elutrustningen klarade av, så senare under årtiondet fick vagnarna även kontrollrar av en ny typ samtidigt som kablaget förnyades.

A11 fick trafikpremiär på brommalinjerna våren 1922. I mitten av 1920-talet hade dessa linjer istället fått A12-vagnar, och A11 sågs då på innerstadslinjerna 3 och 6 samt förortslinjerna 15, 16 och 17. Under 30- och 40-talen återkom vagntypen till Bromma, och år 1949-1950 blev den stommen i trafiken på linje 11, Ängbybanan, efter att denna linjes specialbyggda spårvagnar omstationerats till Enskedehallen. Hastigheten på Ängbybanan var relativt hög, så A11-vagnarna med deras moderniserade elsystem var mer lämpliga än A12-vagnarna som inte hade fått nya kontrollrar.

Många förortsvagnar blev övertaliga efter öppnandet av de första tunnelbanelinjerna i början av 1950-talet. Några A11 flyttades då tillbaka till innerstaden och linje 3, men ersattes snart av andra vagntyper. Ett antal nedgångna A11-vagnar skrotades för att elutrustningen skulle kunna återanvändas i nybyggda A29-vagnar som ersatte A11 (och A12) på de sydvästra förortslinjerna. Från 1956 användes A11 endast på Sundbybergsbanan, där de blev kvar till nedläggningen år 1959: det allra sista ordinarietåget på linje 15 drogs av A11 nummer 305. Därefter skrotades alla kvarvarande vagnar utom nummer 288, som blev museivagn och tidvis har varit i trafik på Djurgårdslinjen.

Referenser

Kategori:Stockholmsspårvagnar