James Smithson, född 1765 – död 27 juni 1829, var en brittisk kemist och mineralog. Han publicerade ett flertal vetenskapliga artiklar för Royal Society under början av 1800-talet och definierade även mineralet zinkspat, som senare kom att döpas om till ”smithsonit” efter honom. Han var den donator som lade grunden till Smithsonian Institution, vilken också bär hans namn.
Biografi Tidigt liv Smithson föddes i Paris som utomäktenskapligt barn till Elizabeth Hungerford Keate Macie och Hugh Percy, 1:e hertig av Northumberland, (född Hugh Smithson), och fick det franska namnet Jacques-Louis Macie. Hans födelsedatum antecknades inte och den exakta födelseplatsen är okänd; det är möjligt att han föddes i klostret Abbaye de Penthemont. Kort efter födseln blev han brittisk medborgare, varvid hans namn anglicerades till James Louis Macie. År 1800, efter moderns bortgång, antog han faderns ursprungliga efternamn Smithson. Han studerade vid Pembroke College, Oxford i Oxford från 1782 och avlade examen (Master of Arts) 1786. Som student deltog han i en geologisk expedition till Skottland, samt studerade kemi och mineralogi. Smithson, som var högt ansedd för sin skicklighet inom analys med blåsrör och miniatyrarbete, tillbringade en stor del av sitt liv med omfattande resor i Europa; under sin livstid publicerade han ett 27-tal vetenskapliga uppsatser.
Kringflackande liv Smithson levde ett kringflackande liv och reste runt i Europa.Som student deltog han 1784 i en geologisk expedition till Skottland – och i synnerhet Hebriderna – tillsammans med Barthélemy Faujas de Saint-Fond, William Thornton och Paolo Andreani. Han befann sig i Paris under franska revolutionen. I augusti 1807, under Napoleonkrigen, hamnade Smithson i krigsfångenskap i Tönning. Han ordnade en förflyttning till Hamburg, där han återigen fängslades, denna gång av fransmännen. Året därpå skrev Smithson till Sir Joseph Banks och bad honom använda sitt inflytande för att få honom frigiven; Banks lyckades, och Smithson återvände till England. Han gifte sig aldrig och fick inga barn.
År 1766 hade hans mor ärvt egendom från familjen Hungerford i Studley, där hennes bror hade bott fram till sin död. Hans omstridde styvfar, John Marshe Dickinson (även stavat Dickenson) från Dunstable, avled 1771. Smithsons förmögenhet härrörde från uppdelningen av moderns kvarlåtenskap mellan honom och hans halvbror, överste Henry Louis Dickenson.
Vetenskapligt arbete mini|right|Zinkspat, som upptäcktes av Smithson
Smithsons forskning var mångsidig. Han studerade ämnen som sträckte sig från kaffeberedning till användningen av kalamin – ett mineral som senare döptes om till smithsonit – vid framställning av mässing. Han studerade även kemin bakom mänskliga tårar, ormgift och andra naturfenomen. Smithson publicerade tjugosju vetenskapliga uppsatser. Han nominerades till Royal Society i London av Henry Cavendish och valdes in som ledamot den 26 april 1787. Smithson umgicks och samarbetade med vetenskapsmännen Joseph Priestley, Sir Joseph Banks, Antoine Lavoisier och Richard Kirwan.
Hans första uppsats, ”An Account of Some Chemical Experiments on Tabasheer”, presenterades för Royal Society den 7 juli 1791. Tabasheer är ett ämne som används inom traditionell indisk medicin och utvinns ur material som samlas in inuti bambustjälkar. De prover som Macie analyserade hade skickats av Patrick Russell, en läkare och naturforskare verksam i Indien.
År 1802 presenterade han sin andra uppsats, "A Chemical Analysis of Some Calamines", inför Royal Society. Den publicerades i ’’Philosophical Transactions of the Royal Society of London’’ och utgjorde det första dokumenterade tillfället då han använde namnet James Smithson. I uppsatsen ifrågasatte Smithson uppfattningen att mineralet kalamin var en zinkspat. Hans upptäckter etablerade zinkspat som ett "äkta mineral".
Smithson utforskade och undersökte Kirkdalegrottan; hans fynd, som publicerades 1824, vederlade framgångsrikt den tidigare föreställningen att fossilerna i grottans formationer härrörde från syndafloden.
Smithson tillskrivs äran av att ha varit den förste att använda termen "silikat"; hans bankhandlingar hos C. Hoare & Co visar på omfattande och regelbundna inkomster från Apsley Pellatt, vilket tyder på att Smithson hade en stark ekonomisk eller vetenskaplig koppling till glastillverkaren i Blackfriars.
Senare år och bortgång Smithson avled i Genua i Italien den 27 juni 1829. Han begravdes på en protestantisk kyrkogård med utsikt över Sampierdarena. I sitt testamente från 1826 efterlämnade Smithson sin förmögenhet till sin brors son – det vill säga sin brorson – Henry James Dickenson. Ett villkor för att få ärva var att Dickenson måste byta efternamn till Hungerford. I testamentet angav Smithson att Henry James Hungerford, eller Hungerfords barn, skulle erhålla arvet, men att förmögenheten – om brorsonen avled utan att efterlämna barn som kunde ta emot den – skulle doneras till USA för att grunda en utbildningsinstitution vid namn Smithsonian Institution.
Henry Hungerford avled ogift och barnlös den 5 juni 1835, varpå USA blev mottagare av arvet. I testamentet redogjorde Smithson för syftet med Smithsonian:
Jag testamenterar härmed hela min egendom ... till Amerikas förenta stater, för att i Washington – under namnet Smithsonian Institution – grunda en inrättning för ökning och spridning av kunskap bland människor.
Arvet och Smithsonian Senare under året då han avled underrättades USA:s regering om testamentet, sedan Aaron Vail skrivit till utrikesminister John Forsyth. Uppgifterna vidarebefordrades till president Andrew Jackson, som i sin tur informerade kongressen; en kommitté tillsattes, och efter omfattande debatt antogs lagstiftning om inrättandet av Smithsonian Institution. År 1836 sände president Jackson den tidigare finansministern Richard Rush till England som ombud för att genom rättsliga förfaranden i Chancery Court säkra tillgångarna. Han lyckades med uppdraget och återvände med 104 960 guldsovereigner (fördelade på elva lådor) samt Smithsons personliga tillhörigheter, vetenskapliga anteckningar, mineralsamling och bibliotek. Guldet fördes till finansdepartementets förvar i Philadelphia och präglades om till ett värde av 508 318,46 dollar (motsvarande 15 369 000 dollar år 2025). De sista medlen från Smithson mottogs 1864 från Marie de la Batut, mor till Smithsons brorson. Detta slutgiltiga belopp uppgick till 54 165,38 dollar.
Den 24 februari 1847 godkände styrelsen (Board of Regents), som övervakade tillkomsten av Smithsonian, institutionens sigill. Sigillet, som baserades på en gravyr av Pierre Joseph Tiolier, tillverkades av Edward Stabler och formgavs av Robert Dale Owen. Även om Smithsons dokument och mineralsamling förstördes i en brand 1865, finns hans samling på 213 böcker kvar i intakt skick hos Smithsonian. Styrelsen förvärvade ett porträtt av Smithson iklädd studentdräkt från Oxfords universitet, målat av James Roberts; detta visas numera i kryptan i Smithsonian Castle. Ytterligare ett porträtt, en miniatyr och originalutkastet till Smithsons testamente förvärvades 1877; dessa finns numera på National Portrait Gallery respektive Smithsonian Institution Archives. Fler föremål förvärvades från Smithsons släktingar 1878.
Referenser
Noter
Kategori:Födda 1765 Kategori:Avlidna 1829 Kategori:Engelska kemister Kategori:Brittiska mineraloger Kategori:Alumner från Pembroke College, Oxford