Vladimir Kütt, född 16 december 1907 i Jelets i Ryssland, död 16 december 1996 i Munkedal, var en estnisk-svensk veterinär och smalfilmare. Han verkade från 1945 som seminveterinär i Sverige, från 1961 i Dingle i Bohuslän, och var samtidigt en av landets mest produktiva och prisbelönta amatörfilmare under 1950-, 1960- och 1970-talen. Kütt var initiativtagare till filmklubben Västkustens filmamatörer och tilldelades 1971 Vita Hinden, den högsta utmärkelse en svensk smalfilmare kunde få, för den tecknade miljöfilmen Tyrannosaurier.Bohuslänningen, 1971-03-16, "Fint filmpris till dinglebo".
Küttts filmsamling återupptäcktes 2023 på en vind och donerades samma år till Rahvusarhiivi filmiarhiiv (Eesti Filmiarhiiv), där den bevaras under beståndsbeteckningen ERA.5913 och digitaliseras.Rahvusarhiivi filmiarhiiv, fond ERA.5913 (Vladimir Kütt), överlämnad 2023-11-06. Förteckning över filmerna i Rahvusarhiivs filminformationssystem FIS, läst 2026-08-19.
Biografi
Uppväxt och utbildning Vladimir Kütt föddes 1907 i Jelets i Ryssland, dit hans far Johan(nes) Kütt (född 1876 i Käärdi, Alatskivi, Kodavere) hade flyttat och etablerat sig som apotekare.EAA.1256.1.672, l. 85 (Alatskivi koguduse personaalraamat 1901–1930), Rahvusarhiiv. Digitaliserad i Saaga.EAA.1256.1.617, l. 42 (Alatskivi koguduse sünnimeetrika), Rahvusarhiiv. Digitaliserad i Saaga. Modern hette Jekaterina, född Saheroo. Efter ryska revolutionen 1917 förlorade familjen apoteket och flyttade i juli 1920 till Estland, där föräldrarna öppnade ett apotek på Raatuse 106 i Tartu.I Alatskivi personaalraamat anges adressen som Raekoja 106.Tartu linna perekonnaregister, kd 52, Rahvusarhiiv. Digitaliserad i Saaga.
Kütt gick i folkskola och gymnasium i Jegorjevsk i guvernementet Rjazan och fortsatte sin skolgång vid Ryska lärarföreningens privatgymnasium i Tartu, där han tog examen 1926.Album Academicum Universitatis Tartuensis 1918–1944, matrikkel nr 7602. Åren 1926–1931 studerade han vid veterinärmedicinska fakulteten vid Tartu universitet och fullgjorde därefter militärtjänst vid kavalleriregementet i Tartu.
Verksamhet i Estland Från den 1 juni 1932 arbetade Kütt som distriktsveterinär i Kastre-Võnnu i Tartu län, samtidigt som han var lokal representant för försäkringsbolaget Eesti Lloyd. Han var fram till 1935 regissör i sång- och teaterföreningen Lõoke i Võnnu samt skrivare i bibliotekskommittén. Åren 1933–1937 ledde han Võnnu ungdomars lantbruksklubb, från 1935 var han biträdande ledare för Unga örnarnas avdelning i Võnnu och 1936 grundade han vännernas sällskap för samma organisation, där han var vice ordförande. Kütt var även aktiv i Kaitseliit – från 1935 som sanitär i Võnnu-kompaniet och från 1937 som kompaniets veterinärchef. Han var medlem i Veterinärsällskapet och i Akademiska veterinärsällskapet.leoke.ee, "Ametimehed" (styrelseförteckning), uppgifter om Vladimir Kütt.
Andra världskriget och flykten till Sverige Den 2 april 1941 tvångsmobiliserades Kütt till den ryska armén som regementsveterinär med ansvar för hästarna. Den 23 juli 1941 togs han till fånga av tyska trupper och fördes via Pskov (23–26 juli 1941), Riga (26–31 juli 1941) och Pogegen/Tilsit (31 juli–3 september 1941) till fånglägret Stablack utanför Königsberg, där han var internerad till den 1 mars 1942. Under fångenskapen undertecknade han tillsammans med andra estniska officerare ett brev till hemlandet, som publicerades i Võrumaa Teataja i september 1941,Võrumaa Teataja, 30.09.1941, s. 2. DEA. och hans namn återkom under hösten samma år i de listor över estländare i tyska krigsfångeläger som publicerades i estnisk press."Need, kes ootavad kojusaabumist", Uus Elu, 18.10.1941, s. 2. DEA. Hemtransporten av de första 64 estniska krigsfångarna nådde Valga natten till den 28 februari 1942, och Kütt fanns bland dem; i förteckningen anges han som kapten."Algas eesti sõjavangide kodumaale toomine", Valga Teataja, 28.02.1942, s. 3. DEA. Hemkomsten omnämndes i Sakala den 6 mars 1942."Kes saabusid sõjavangist", Sakala, 06.03.1942. DEA. Han frigavs den 2 mars 1942, återvände till Tartu och studerade vid medicinska kliniken fram till den 25 juni 1942. Därefter arbetade han som veterinär på Ösel (Saaremaa) mellan den 26 juni 1942 och den 12 mars 1944.
Den 13 mars 1944 fick Kütt order om mobilisering till den tyska krigsmakten. Han flydde i stället över Östersjön med den lilla fiskebåten LG832, som förde 23 estniska flyktingar, och anlände till Nynäshamn den 15 mars 1944.Justitiedepartementets konseljakt angående svenskt medborgarskap, 1951-10-19, JuD M 54, Riksarkivet.Statens utlänningskommission, utlänningsakt SUK F1B B:1329, Riksarkivet.
Sverige Efter ankomsten vistades Kütt i flyktinglägret i Kummelnäs och var därefter (31 maj–10 oktober 1944) föreståndare vid Tynningö flyktingförläggning. Från oktober 1944 arbetade han som assistent vid Statens veterinärmedicinska anstalt i Stockholm och genomgick 31 januari–22 april 1945 utbildning till seminveterinär vid Veterinärhögskolan i Stockholm. Den 22 april 1945 tillträdde han en tjänst som seminveterinär hos Luggude seminförening i Mjöhult i Skåne. Han bodde därefter på Lönhults gård i Mjöhult, 1946–1947 på Nellåkra gård i Allerum och från 1947 åter i Mjöhult. Han blev svensk medborgare genom beslut i Justitiedepartementet den 19 oktober 1951.
Omkring 1960 flyttade Kütt till Bohuslän – först till Strömstad, från 1961 till fastigheten Lågum i Svarteborg utanför Dingle, och från 1977 till Dingle.Sveriges befolkning 1950, 1960 och 1980 (mantalsskrivningsuppgifter). Han var verksam som seminveterinär vid Dingle seminstation och arbetade med artificiell insemination av nötkreatur. Kütt avled på sin 89-årsdag den 16 december 1996 i Munkedal, i dåvarande Göteborgs och Bohus län.Sveriges dödbok, post SDB7_02639641 (källor RTB 96, SPAR 97).
Familj Kütt gifte sig den 30 juni 1934 med Sofia Kozlovska, ursprungligen från Lettland. Dottern Meri (Mary) föddes den 1 augusti 1936 i Tartu i Estland, och paret skildes den 12 december 1936. Den 20 februari 1937 gifte han om sig med Elfrieda Leonida Kütt, född Tambur.I den estniska källan leoke.ee anges hustruns flicknamn felaktigt som Raidla. Äktenskapet upplöstes genom dom i Luggude häradsrätt 1948.Luggude häradsrätt, dom DT 63/1948. Den 16 oktober 1948 gifte han sig med estniskan Ellen Klemmer (död 1986), distriktssköterska i Estland och senare verksam som läkare i Sverige, som han lärt känna under kriget.Utdrag av lysnings- och vigselbok nr 289, utfärdat 1948-10-29, i Statens utlänningskommissions utlänningsakt SUK F1B B:1329, Riksarkivet.
Meri växte upp i Polen och kom som polsk medborgare till Sverige i slutet av 1950-talet, där hon fick uppehållstillstånd 1959.Statens utlänningskommission, kanslibyrån, akt F1B-2873, Riksarkivet.
Filmskapande Kütt kom i kontakt med smalfilm först efter ankomsten till Sverige och blev under 1950-talet medlem i Skånes smalfilmklubb. Efter flytten till Bohuslän var han initiativtagare till och ordförande i klubben Västkustens filmamatörer med Dingle som hemort. Klubben höll ett stort antal kurser i smalfilmning med Kütt som ledare och belönades som bästa klubb. Hans filmverksamhet uppmärksammades återkommande i pressen, bland annat i en artikel om honom i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1967.Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 1967-02-11, s. 17 (KB: bib19225758_19670211_156590_35_0017).
Han arbetade i praktiskt taget alla smalfilmens former – spelfilm, dokumentärfilm, resefilm, tecknad film och dock- och stop motion-film – i både 8 mm och 16 mm, i svartvitt och färg, med och utan ljud. Vid sidan av de fria filmerna gjorde han även veterinärmedicinska instruktionsfilmer, bland annat Revbensresektion hos ko enligt Fogelin och Provrörskalvar. Filmerna visades vid föreningsmöten, hembygdsföreningar, skolor och pensionärsträffar i Bohuslän.
Kütt deltog i ett stort antal svenska, nordiska och internationella amatörfilmtävlingar, bland annat UNICA i Wien 1962 och Lissabon 1972, London Amateur Film Festival, Danubiale i Wien och Festival Internacional del Film Amateur de la Costa Brava. Hans största framgång kom 1971, då han av Svensk Smalfilm tilldelades Vita Hinden för Tyrannosaurier, en tecknad miljöfilm där grävmaskiner framställs som förhistoriska ödlor som slukar bebyggelse och natur för att ge plats åt en rykande fabrik. Filmen uppmärksammades i svensk television i samband med prisutdelningen.
Återupptäckt Efter Kütts död 1996 magasinerades hans filmarkiv på en vind hos familjen. Materialet återupptäcktes sommaren 2023 och överlämnades den 6 november 2023 till Rahvusarhiivi filmiarhiiv i Tallinn, där filmerna – som börjat drabbas av vinägersyndromet – restaureras och digitaliseras. Parallellt hade Tyrannosaurier börjat visas på svenska kortfilmsfestivaler utan att arrangörerna kände till upphovsmannens bakgrund: vid Sveriges Kortfilmfestival på Filmmuseet i Kristianstad 2022, vid Sveriges Kortfilmfestival i Stockholm i mars 2023, vid LadyBug Short Film Marathon under Kulturnatta i Göteborg i oktober 2023 samt vid Filmens födelsedag den 28 december 2023 i Stockholm och Sigtuna.
Filmografi Filmografin bygger på Kütts egna anteckningar och prislistor samt på beståndsförteckningen i Eesti Filmiarhiiv. Årtal som föregås av "≤" anger att filmen är belagd senast det året; det egentliga produktionsåret är okänt. Årtalen följer Kütts egna uppgifter. Där Eesti Filmiarhiiv anger ett avvikande produktionsår avser detta den bevarade kopian, och skillnaden beror ofta på att Kütt gjorde flera versioner av samma film; sådana fall anges i kommentarkolumnen. Uppgifter om penningpriser, filmrullar och liknande vinster har utelämnats.