Juan José Vicente Zapatero y Navas, född 12 juli 1810 i Ceuta, död 9 maj 1881 i Madrid, var en spansk general, politiker och förste markis av Santa Marina. Han är i spansk historia mest känd för sitt hårda styre som generalguvernör i Katalonien under 1850-talet, vilket gav honom öknamnet ”Kataloniens tiger”.

Biografi Uppväxt Zapatero föddes in i en familj med starka militära traditioner; hans far, Juan Zapatero y Ducer, var överste inom ingenjörstrupperna. Fadern dog i fransk krigsfångenskap 1812, vilket gjorde Zapatero faderlös vid två års ålder. Redan 1815, som femåring, inskrevs han formellt som underlöjtnant inom infanteriet, en för tiden inte ovanlig hedersbetygelse för föräldralösa officersbarn. Han gifte sig 1839 i Madrid med sin kusin Rafaela Domínguez y Navas, med vilken han fick barn.

Militär karriär År 1826 anslöt han sig till det kungliga livgardets tredje regemente (Guardia Real), där han tjänstgjorde fram till 1840. Under det första karlistkriget utmärkte han sig i strider mot karlistister i Bajo Aragón och Baskien, vilket ledde till att han erhöll graden överste 1837. År 1839 tilldelades han San Fernandos kors av första klassen för sina insatser vid slaget vid Peñacerrada.I juni 1843 deltog han i slaget vid Torrejón de Ardoz, och hans insatser där belönades med att han fick befälet över Girona-regementet. Han ledde därefter regementet under belägringarna och intagandet av Alicante och Cartagena (1844), vilket gav honom befordran till brigadgeneral. Under en garnisonstjänstgöring i Valencia i november 1845 visade Zapatero prov på stark disciplin när han personligen, med hjälp av endast en liten teatervakt, slog ner ett internt militärmyteri inom sitt eget regemente, vilket gav honom San Fernandos kors av tredje klassen. Han befordrades till fältmarskalk () 1851 och förde i februari 1852 befälet över de trupper som verkställde avrättningen av prästen Martín Merino, som utfört ett attentat mot drottning Isabella II.

Styret i Katalonien: ”Kataloniens tiger” Efter det progressiva upproret i juli 1854 utnämndes Zapatero till militärguvernör i Katalonien samt kommendant för provinsen Barcelona. I juli 1855 tog han officiellt över som regionens högste militära ledare, generalguvernör (capitán general), och under 1857 innehade han även ämbetet som Barcelonas civilguvernör.

Zapateros styre i Katalonien präglades av en extremt hårdhänt och auktoritär politik gentemot den framväxande arbetarrörelsen. I katalonsk historieskrivning har hans metoder beskrivits som grymma och godtyckliga, medan spanska statliga biografier snarare betonat hans fasthet, effektivitet och strävan efter ordning. Bland hans mest kända åtgärder var avrättningen av den populäre arbetarledaren Josep Barceló, som efter en summarisk militärrättegång dömdes till döden i syfte att kväsa arbetarrörelsens organisering. Efter den katalanska storstrejken 1855 förbjöd och upplöste han arbetarorganisationer, demokratiska sällskap och ömsesidiga hjälpföreningar (vilka han betraktade som politiserade syndikat). När ett folkligt uppror bröt ut i Barcelona efter regeringschefen Baldomero Esparteros fall, slog Zapatero ner motståndet med brutalt våld och stor blodspillan.

Hans hänsynslösa metoder gav honom öknamnet (”Kataloniens tiger”). Som belöning för att ha återinfört ordningen i regionen befordrades han till generallöjtnant i augusti 1858.

Senare karriär och politiska uppdrag Efter tiden i Katalonien fortsatte Zapatero att bekläda höga militära och administrativa poster. Han tjänstgjorde som generalguvernör i Andalusien (1858–1859), Galicien (1862–1865) och Aragonien (1865–1866). Han utnämndes även till statsråd, generaldirektör för tullpolisen () samt minister i högsta domstolen för krigs- och sjöfartsfrågor.

Politiskt var han en inflytelserik figur och satt i det spanska parlamentets överhus som livstidssenator (senador vitalicio) under två perioder (1865–1868 samt 1877–1881), samt som vald senator för provinsen Zamora under år 1876. På grund av sina politiska idéer drog han sig tillbaka från offentligheten under den demokratiska sexårsperioden (1868–1874). Han välkomnade dock den bourbonska restaurationen och adlades den 10 december 1875 till markis av Santa Marina av kung Alfons XII. Samma år utnämndes han till generaldirektör för arméns generalstad och fungerade från 1877 fram till sin död som högste befälhavare för kåren och högkvarteret för krigsinvalider (). Han avled i Madrid i maj 1881.

Källor

Kategori:Män Kategori:Födda 1810 Kategori:Avlidna 1881 Kategori:Personer från Ceuta Kategori:Spanska militärer under 1800-talet