Internationella arbetarassociationen, förkortat I.A.A., är en internationell syndikalistisk fackföreningsfederation bildad i Berlin 1922.

Förhistoria Redan 1913 samlades syndikalistiska fackliga centralorganisationer från fjorton länder till en kongress i London. Närvarade gjorde representanter från Argentina, Belgien, Brasilien, Danmark, England, Frankrike, Holland, Italien, Kuba, Polen, Spanien, Sverige, Tyskland och Österrike. Kongressen tillsatte bland annat ett internationellt sekretariat, stationerat i Amsterdam, men då det första världskriget effektivt satte stopp för vidare förbindelser upphörde denna internationals verksamhet därmed.

År 1920 samlades syndikalistiska organisationer åter, denna gång till en internationell förkonferens i Berlin, vars huvudsyfte var att inta en gemensam hållning till den planerade Röda fackföreningsinternationalens konstituerande kongress i Moskva nästföljande år. Centralorganisationer från åtta länder var denna gång representerade: Argentina, England, Frankrike, Holland, Norge, Sverige, Tyskland och USA. Konferensen antog ett uttalande där man rekommenderade syndikalistiska organisationer från hela världen att närvara vid den Röda fackföreningsinternationalens konstituerande kongress i Moskva, och medverka i dess bildande. Detta dock under förutsättning att internationalen stod fri från inflytande från alla politiska partier, samtidigt som man helt tog avstånd från proletariatets diktatur.

Vid den Röda fackföreningsinternationalens konstituerande kongress närvarade därmed syndikalistiska organisationer från elva länder, som tillsammans representerade ungefär 2,5 miljoner arbetare. Dessa var Confederacion Nacional del Trabajo (Spanien), Comité Syndicalistè Revolutionaire (Frankrike), Deutscher Schiffartsbund (Tyskland), Federalistisk Sammenslutning (Danmark), Federation Obrero Regional (Argentina och Uruguay), I.W.W. (USA), National Arbeids-Secretariat (Holland), Norsk Syndikalistisk Federation (Norge), One Big Union (Kanada), S.A.C. (Sverige), USI (Italien). Ingen av dessa organisationer anslöt sig dock till Röda fackföreningsinternationalen.

Året efter, 1922, avhölls i stället ännu en förkonferens i Berlin, denna gång med målet att sammankalla till en konstituerande kongress för en egen, syndikalistisk, fackföreningsinternational. Närvarade på denna förkonferens gjorde organisationer från Frankrike, Holland, Italien, Norge, Ryssland, Spanien, Sverige och Tyskland, och man beslutade sammankalla till konstituerande kongress i Berlin julen 1922.

I.A.A.s bildande IAA:s konstituerande kongress ägde rum mellan den 25 december 1922 och den 2 januari 1923. Organisationer från tio länder - Argentina, Danmark, Frankrike, Holland, Italien, Norge, Ryssland (utan fast organisation) Sverige, Tjeckoslovakien (genom anslutning till tyska FAUD) och Tyskland - representerade tillsammans ungefär 1,1 miljon syndikalistiskt organiserade arbetare. Svenska SAC representerades av Frans Severin och Edvin Lindstam. Den nya syndikalistiska internationalen fick alltså namnet Internationella Arbetareassociationen (I.A.A.), dess sekretariat förlades till Berlin och som arbetsutskott utsågs Augustin Souchy, Rudolf Rocker och Alexander Shapiro, för att sköta dess löpande arbete. Till detta hörde att månatligen utsända ett nyhetsbrev på tyska, engelska, franska, spanska och esperanto.

Kongressen antog resolutioner om I.A.A.s inställning till Röda fackföreningsinternationalen, om frågan om en facklig enhetsfront, stadgar för organisationen inklusive mål, uppgifter och principförklaring, protester mot förföljelser mot revolutionära och mot förföljelser i Ryssland, om revolutionär taktik, om arbetslöshetsfrågan, om produktionskontroll, driftsråd och kooperation, samt upprop till världens arbetare.

I.A.A.s principförklaring 1922 ”Den revolutionära syndikalismens principförklaring

Den revolutionära syndikalismen är arbetarnas på klasskampens grundval uppbyggda rörelse, som eftersträvar förenandet av alla handens och hjärnans arbetare i ekonomiska kamporganisationer för att förbereda och praktiskt genomföra befrielsen från löneslaveriet och den statliga undertryckningsapparaten. dess mål är reorganiseringen av hela det samhälleliga livet på basis av den fria kommunismen genom de arbetande klassernas egen revolutionära samhälleliga aktion. Den hävdar den uppfattningen, att endast proletariatets ekonomiska organisationer äro lämpade för genomförandet av dessa uppgifter och vänder sig därför till arbetarna i deras egenskap av producenter och skapare av samhälleliga värden, i motsättning till de moderna arbetarpartierna, som icke kunna komma i betraktande för konstruktiva ekonomiska mål. Den revolutionära syndikalismen är en utpräglad motståndare av alla ekonomiska och samhälleliga monopol och eftersträvar deras avskaffande genom ekonomiska kommuner och industri- och jordarbetarnas förvaltning av driften på grundval av ett fritt rådssystem, som icke är underordnat någon politisk makt eller parti. Mot statens och partiernas politik ställer den arbetets ekonomiska organisation, emot människornas regerande tingens förvaltning. Påp grund härav eftersträvar den icke den politiska maktens erövring utan utrotandet av varje statlig funktion i samhällets liv. Den är av den mening, att herraväldets monopol måste försvinna när besittandets monopol försvinner och att staten aldrig i någon som helst form, ej heller under den så kallade "proletariatets diktatur", kan bli ett verktyg för befriandet av arbetet, utan ständigt blir skapare av nya monopol och nya privilegier. Den revolutionära syndikalismens uppgift är tvåfaldig: den för på ena sidan den revolutionära dagskampen för förbättrandet av arbetarnas ekonomiska, andliga och sedliga ställning inom den nuvarande samhällsordningen. På andra sidan är dess förnämsta uppgift att utbilda massorna för den självständiga förvaltningen av produktionen och fördelningen och för övertagandet av det samhälleliga livets alla förgreningar. Den är övertygad om, att organiserandet av en samhällsordning, som i sin helhet stöder sig på producenterna, icke kan regleras genom regeringsbeslut och statsdekret, utan endast genom sammanslutning av alla handens och hjärnans arbetare inom varje särskild produktionsgren, genom övertagandet av varje enskilt företags förvaltning av producenterna själva, och detta under den form, att de enskilda grupperna, företagen och produktionsgrenarna bli självständiga led i den allmänna samhällsorganismen, vilka på grundval av ömsesidiga överenskommelser ordna totalproduktionen och den allmänna fördelningen i allas intressen. Den revolutionära syndikalismen är motståndare till alla centralistiska strävanden och organisationer, som man lånat från staten och kyrkan och som systematiskt döda det självständiga initiativet och det egna tänkandet. centralismen är en konstlad organisation ovanifrån och nedåt, som på slump söker reglera alla enskilda angelägenheter. Därigenom bli de enskilda marionetter, som ledas och länkas ovanifrån. de enskildas privilegier måste vika för det allmännas intresse, uniformiteten för det olikartade, den döda disciplinen för det personliga ansvaret, dressyren för uppfostran. På grund härav står den revolutionära syndikalismen på den federalistiska sammanslutningens grund, d.v.s. organisation nedifrån och uppåt, det frivilliga sammanslutandet av alla krafter på grundval av gemensamma intressen och övertygelser. Den revolutionära syndikalismen förkastar varje parlamentarisk verksamhet och allt medarbete i de lagstiftande församlingarna. Även den friaste rösträtt kan icke mildra de gapande motsättningarna inom det nuvarande samhället, och hela det parlamentariska systemet har endast till uppgift att förläna lögnens och den sociala orättfärdighetens herravälde ett sken av laglig rätt - att förmå slavarna att sätta lagens stämpel på sitt slaveri. Den revolutionära syndikalismen förkastar alla godtyckligt uppdragna politiska och nationella gränser och ser i nationalismen endast den moderna statens religion, bakom vilken endast de besittande klassernas intressen dölja sig. Den erkänner endast skillnad av regional natur och kräver för varje folkgrupp rätten att kunna reglera sina egna angelägenheter i solidarisk överensstämmelse med alla andra ekonomiska, regionala eller landsomfattande sammanslutningar. Av samma skäl bekämpar den revolutionära syndikalismen militarismen i varje form och betraktar den antimilitaristiska propagandan som en av sina viktigaste uppgifter i kampen mot det bestående systemet. Därtill hör först och främst att man vägrar staten sin personlighet, och särskilt arbetarnas organiserade bojkott gent emot framställningen av krigsredskap. Den revolutionära syndikalismen står på den direkta aktionens grundval och understödjer alla folkets strider, som icke stå i strid med dess mål: avskaffandet av ekonomiska monopol och statens våldsherradöme. Som kampmedel erkänner den strejk, bojkott, sabotage o.s.v. Sitt högsta uttryck finner den direkta aktionen i den sociala generalstrejken, i vilken syndikalisterna samtidigt se inledningen till den sociala revolutionen. Fiender till varje organiserat våld i händerna på vilken som helst regering, glömma icke syndikalisterna att den slutliga kampen mellan den nuvarande kapitalismen och den kommande fria kommunismen icke kan gå för sig utan allvarliga sammanstötningar. De erkänna därför våldet som ett försvarsmedel gent emot de regerande klassernas våldsmetoder i kampen för det revolutionära folkets besittningstagande av företagen samt grund och jord. Liksom expropriationen av företag och jord måste genomföras av arbetarnas revolutionära ekonomiska organisationer och föras i den sociala reorganisationens banor, så får heller icke revolutionens försvar överlämnas till någon särskild militär- eller någon som helst annan organisation, som står utanför de ekonomiska sammanslutningarna, men måste anförtros massorna själva och deras ekonomiska organisationer. Endast i det arbetande folkets revolutionära ekonomiska organisationer ligger hävstången till deras befrielse och den skapande kraften till samhällets återuppbyggande i den fria kommunismens anda.”

Antagen på I.A.A.s konstituerande kongress i Berlin 1922–23.

IAAs taktikuttalande 1922 ”Revolutionär taktik

I betraktande av, att en social rörelses taktik aldrig kan vara något annat än den logiska konsekvensen av dess strävanden och slutmål och att den följaktligen måste anpassa sig efter dessa strävanden och slutmål, så erkänner den revolutionära syndikalismen endast sådana medel i sin dagliga kamp emot kapitalismens tyranni och dess politiska representant, staten, som stå i samklang med rörelsens slutliga fordringar - upprättandet av en ny social ordning på basis av frihetlig kommunism.

På grund härav förkastar kongressen principiellt varje kompromiss med den kapitalistiska utsugningens och den moderna klasstatens institutioner och betonar eftertryckligt, att den syndikalistiska verksamhetens tyngdpunkt måste läggas på massornas direkta och revolutionära aktion.

Med direkt och revolutionär aktion menar kongressen:

Propagandan, d.v.s. den outtröttliga och planmässiga utbredningen av den revolutionära syndikalismens idéer genom tal och skrift, liksom också genom offentliga demonstrationer, varvid det måste betonas, att de revolutionära syndikalisterna böra deltaga i alla arbetaredemonstrationer, som verka för den proletära befrielsen eller äro riktade mot reaktionen, dock under iakttagande av, att de därvid ständigt propagera för sina egna idéer och strävanden.