miniatyr|Gamla staden med Daugava i bakgrunden. Riga ( ; ; ) är Lettlands huvudstad och med sina invånare är det också landets största stad. Riga är både kulturellt och ekonomiskt centrum för Lettland. Staden ligger vid floden Daugava, nära dess utlopp vid Rigabukten i Östersjön.
Riga grundades 1201 och var tidigare medlem av Hansan. Stadens historiska centrum är upptaget på Unescos världsarvslista. Vidare har Riga arrangerat Eurovision Song Contest 2003 och världsmästerskapet i ishockey för herrar 2006 och 2021.
Etymologi Det exakta ursprunget till namnet är okänt; det finns dock många spekulativa teorier om namnet Riga: Det skulle kunna härledas från Riege, det tyska namnet för floden Rīdzene, en tidigare biflod till Daugava.
Biskop Albert av Riga hävdade att han fick äran för sin kampanj för att erövra och omvända lokalbefolkningen, då han kom från latinets 'rigata' ("bevattnad"), vilket symboliserar en "bevattning av torra hedniska själar genom kristendomen".
Icke desto mindre är den mest tillförlitligt dokumenterade förklaringen den tyske historikern Dionysius Fabricius (1610) som skrev att Rigas namn kommer från dess redan etablerade roll inom handeln: "Riga fick sitt namn från de byggnader eller lager som fanns i stort antal längs Dunas stränder, vilka liverna på sitt eget språk brukar kalla Riae". "J" i lettiska rīja hårdnade till ett "g" på tyska. Den engelske geografen Richard Hakluyt (1589) bekräftar denna berättelse och kallar Riga för Rie, som det uttalas på fornlettiska. Detta stöds ytterligare av det faktum att Riga kallas Riia på estniska (ett språk som är nära besläktat med liviska).
Historia Arkeologiska fynd i området har daterats till 2000–2500 före Kristus. Historiskt har Riga varit Baltikums viktigaste handelsstad. Efter Rigas grundläggning av biskopen och krigaren Albert av Riga 1201 har omgivande folk – tyskar, litauer, polacker, svenskar och ryssar – bekrigat varandra och letterna i syfte att dominera Rigaområdet. Oavsett vilken utländsk makt som härskat över Riga, så har den egentliga makten funnits hos stadens köpmannaaristokrati, åtminstone från medeltiden fram till 1914. Under 1100–1300-talen fanns en tysk strävan att kristna, behärska handeln i och härska militärt över Östersjön, och kontroll över Riga var en förutsättning för sådan dominans.
Legenden om Rigas grundläggning En legend om Rigas grundläggning handlar om Kristaps den Store, som bar vandrare på ryggen över floden Daugava. Kristaps bodde i en stuga på en av flodbankarna. En dag fann han ett barn. När han vadade över Daugava med barnet på ryggen blev bördan allt tyngre och när Kristaps till slut lyckades korsa floden var det endast genom att uppbåda sina sista krafter. Nästa morgon hade barnet förvandlats till en kruka med guld. Kristaps var sparsam och gjorde inte av med ett uns av guldet. Efter Kristaps död, gör legenden gällande, användes guldet för att finansiera byggandet av Riga.
Medeltiden miniatyr|Domkyrkan i Gamla staden miniatyr|Svenskporten i Riga Under tidig medeltid användes Daugava av vikingar för att nå de ryska områdena, och bortom dem floderna som ledde till Svarta havet och Kaspiska havet. Också tyska köpmän seglade uppströms i floden. De tyska köpmännen färdades vid denna tid i de lettiska områdena beväpnade och stridsberedda. Det första dokumenterade mötet mellan livländska stammar och tyska köpmän ägde rum 1182 och skedde där Rigaån utmynnar i Daugava. Intresset att utbreda kristendomen ledde till att tyska missionärer sändes till det lettiska området från 1180-talet. Det tyska intresset var först koncentrerat till platsen Ikšķile. Dit flyttade år 1184 augustinermunken Meinard, som år 1186 utsågs till biskop över Ikšķile och närområdena av Bremens ärkebiskop. Meinard, som dog 1197, efterföljdes av Berthold. Denne stacks ihjäl, möjligen av den livländske hövdingen Imaut, på den plats där Riga ligger idag. En ny biskop, Albert, anlände 1199 med 23 fartyg med korsfarare till Ikšķile. År 1201 flyttade denne episkopatet (biskopsstiftet) till Riga, vilket räknas som Rigas grundläggning.
I Riga lät biskop Albert inleda arbetet med en befästning på platsen där Rigas slott ligger idag. Borgen var främst avsedd att hysa och skydda en växande tysk befolkning av klerker och köpmän. År 1202 grundade biskop Albert Svärdsriddarorden, en armé som snart påbörjade erövringen av områdena runt Riga. De lettiska folken bjöd motstånd till en början, men besegrades efterhand, och på 1290-talet upphörde stridshandlingarna. Svärdsriddarna sorterade först under biskopssätet, men uppmanade efter en tid episkopatet. År 1237 tvingades en försvagad Svärdsriddarorden, nu under namnet Livländska orden, ingå i Tyska orden, men behöll viss autonomi. Tyska orden upprättade en feodal organisation med ett toppskikt som i huvudsak bestod av tyskar. Några polska feodalherrar förekom, men de underordnade var uteslutande letter. Under stora delar av medeltiden rasade maktkampen om Riga mellan stadens borgare, biskopen av Riga och Tyska orden. Under 1400-talet besegrades Tyska orden av både litauisk-polska och ryska arméer, men Livländska orden återerövrade dock Riga 1491.
Byggandet av Riga domkyrka hade inletts 1211. År 1215 hade Riga eldhärjats, men stadens befolkning växte och handeln fick ett uppsving. Bland annat ökade handeln med Visby sedan anloppsavgiften tagits bort för gotländska fartyg, de så kallade Gotlandsprivilegierna. År 1252 (eller eventuellt 1255) upphöjdes biskopsstolen i Riga till ärkebiskopssäte. År 1282 kom staden med i Hansan och var då näst största Hansestad på Östersjökusten efter Lübeck. Fartygen seglade in i staden genom en kanal som delvis ännu finns kvar. Under Hansan exporterade Riga linne, päls, timmer och bivax, medan vin, tyger, järnredskap och konstföremål importerades. Staden styrdes av ett råd med 12–20 livstidsutsedda medlemmar. Stadens lagar gav Rigas invånare rätt att bedriva skattefri handel och att grunda hantverkarskrån. Under 1300-talet etablerades tre sådana skrån i staden. Det var skrået för stadens hantverkare, det så kallade Lilla Gillet. Det var Stora gillet för de rikare köpmännen och slutligen Svarthuvudbrödernas gille, de utländska köpmännens organisation. År 1442 lät Riga för första gången prägla egna mynt. Rigas slott anlades mellan 1328 och 1340 under ordensmästaren Eberhard von Monheim.
Rigas stadsmur byggdes upp från 1200- till 1500-talet.
Kampen om Riga 1561–1721 Under 1600-talet uppdaterades befästningarna i och runt staden, med ett nybyggt citadell invid den gamla stadskärnan.
Mellan senare delen av 1500-talet och 1660 kämpade Sverige, Polen och Ryssland om att behärska Riga. Staden utsattes för flera erövringsförsök. Inne i staden behöll den tyskättade aristokratin greppet över politik och ekonomi. Riga nåddes tidigt av Martin Luthers läror och blev snart protestantiskt. Reformationen försvagade kyrkans ställning.
År 1559 hotades Riga av ryska trupper under tsar Ivan IV, under livländska kriget. Efter tre dagars belägring drog sig dock de ryska styrkorna tillbaka. Oron för ytterligare attacker ledde till att Riga allierade sig med den litauisk-polska statsbildningen. År 1561 slog sig den livländska delen av tyska orden samman med litauisk-polska stridskrafter under kung Sigismund II August. Efter detta var orden uträknad som separat politisk faktor. Rigas stadsfullmäktige vägrade dock att underordna sig Polen-Litauen. Staden ville bara erkänna den tysk-romerske kejsarens överhöghet. Därmed kom Riga att uppleva tjugo år (1561–1581) av relativt oberoende. Sedan litauisk-polska styrkor slagit tillbaka ännu ett ryskt angrepp, gav stadens råd med sig och 1582 kom den litauisk-polske kung Stefan Batory till Riga för att motta stadens bekräftelse på underkastelse. Den litauisk-polska styrelsen var mån om att återinföra katolicismen, vilket gick trögt. Försök att införa den gregorianska kalendern ledde till upplopp i Riga mellan åren 1584 och 1589.
Det litauisk-polska inflytandet blev inte långvarigt. År 1601 utbröt krig mellan Sverige och Polen med Riga som en av krigsskådeplatserna. Svenska trupper misslyckades samma år att inta Riga. Svenskarna återkom 1605 under Karl IX:s ledning, men misslyckas på nytt med en stormning. Svenskarna drog sig tillbaka till Salaspils, även känt som Kirkholm, 25 kilometer uppströms Daugava. Där led den svenska armén ett av sina svåraste nederlag någonsin. Av 15 000 man stupade nära 9 000. Sommaren 1621 återkom svenska armékårer till Riga en tredje gång, nu med 20 000 man under ledning av Gustav II Adolf. Denna gång tvingades staden, som försvarades av 2 000 soldater, kapitulera för svenskarna.
Rigas råd tvingades godkänna det svenska maktövertagandet, som formellt bekräftades 1629 genom stilleståndet i Altmark. Den svenskstyrda epok som därmed inleddes varade till 1710. Svensktiden skildras gärna som en tid då villkoren förbättrades för letterna, den lettiska kulturen och det lettiska språket. Post- och Inrikes Tidningar började tryckas på det lettiska språket. Bibeln översattes av Jānis Gliks till lettiska och utgavs med svenskt stöd. I politiken var det lettiska inflytandet över Livland begränsat, eftersom landet styrdes som en erövrad provins. Svenskarna satte det livländska överhuset med dess tysk-baltiska adel ur spel. Den svenska kronan drog in en stor del av den tyska adelns lantegendomar genom reduktionen. Livegna lettiska bönder blev därmed fria kronobönder.
Under den första svensktiden, fram till 1660-talet, var Riga den största staden i det område som ingick i det svenska riket. Riga var en stor utskeppningshamn för bland annat lin, hampa och skeppsmaster. Upp till 400 fartyg rymdes på redden längs Daugava.
Det svenska styret har inte lämnat många bestående spår, men svenskarna befäste staden ytterligare för att freda den främst från ryska angrepp. Den svenska försvarsstyrkan bestod normalt av mellan 2 000 och 4 000 man. De flesta av dem var finländare. Stadens försvarsverk bättrades på under Erik Dahlberghs tid som Livlands generalguvernör 1696–1702. Från denna tid härrör kruttornet Pulvertornis och så kallade Svenskporten. Ett par bronskanoner vid Rigas domkyrka skänktes av drottning Kristina. De svenska generalguvernörerna hade sitt säte i Rigas slott. Guvernörerna kom i regel från släkter i den svenska högadeln: Oxenstierna, De la Gardie, von Fersen, Douglas, Wrangel, Grundel-Helmfelt och Skytte. Det svenska styret utmanade inte på allvar det infödda tyska borgerskapets hegemoni över Riga, och tyskarna utgjorde fortfarande majoritet i staden.
Några gånger hotades den svenska överhögheten. Krig mellan Sverige och Ryssland utbröt 1656. Då belägrade ryska styrkor under tsar Aleksej I:s ledning Riga i augusti, utan att staden intogs. Sedan följde en relativt lugn fyrtioårsperiod med ett avbrott 1700, då staden angreps av sachsiska arméer. Dessa slogs emellertid tillbaka genom den svenska övergången av Düna 1701. Efter slaget vid Poltava och skingrandet av den svenska armén tog Ryssland greppet över Baltikum. Mellan den 3 november 1709 och 3 juli 1710 belägrade och bombarderade ryska trupper Riga. Det svenska försvaret, som leddes av general Nils Stromberg, kapitulerade. Ryssarna hade därmed brutit den svenska dominansen över Baltikum och intog området. Kriget hade skördat offer bland stadsinnevånarna och förutom själva krigshandlingarna plågade pest och andra farsoter Rigas befolkning.
År 1521 skrev Luther ett brev till stadsfullmäktige i Riga, det första av sjutton, i vilket han uppmanade Riga att grunda bibliotek och evangeliska skolor. Ett historiskt viktigt bibliotek, Bibliotheca Rigensis, påbörjades med Nicolaus Ramm som förstebibliotekarie. Stommen i samlingen utgjordes av olika klosterbiblioteks förskingrade skrifter. År 1588 installerades en första tryckpress av Nicolaus Mollyn som under de följande 38 åren utgav 179 titlar. Någon högre utbildning anordnades inte i Riga före 1631, då ett gymnasium öppnade.