Trettioåriga kriget var en sammanhängande serie av konflikter i Europa 1618–1648 med tyngdpunkt i det tysk-romerska riket, huvudsakligen i det som idag är Tyskland. Kriget växte fram ur religiösa motsättningar mellan katoliker och protestanter, ur tvister om den tysk-romerske kejsarens auktoritet och de tyska furstarnas rättigheter samt ur stormakters ambitioner att säkra territorier, handelsvägar och dynastiskt inflytande. Inledningen knyts till defenestrationerna i Prag 1618 och ett uppror i Böhmen och Pfalz mot habsburgarna. Därefter följde bland annat dansk intervention under Kristian IV, svensk intervention under Gustav II Adolf och Axel Oxenstiernas ledning samt fransk inblandning riktad mot habsburgskt inflytande. Förutom kejsar- och kurfurstendömen deltog eller berördes Spanien, Frankrike, Nederländerna, Danmark-Norge, Sverige, Polen-Litauen och flera italienska och schweiziska områden.
Kriget fick djupgående militära, sociala och ekonomiska följder. Stora legohärar och omfattande kontributioner drabbade civilsamhällen; många tyska territorier upplevde befolkningsminskning, svält och epidemier, med betydande regionala variationer. Samtidigt påskyndades statsbyggande i flera riken: beskattning, kreditväsen och central förvaltning utvecklades liksom militär organisation, disciplin och logistik. Fältslag som Breitenfeld 1631, Lützen 1632 och Nördlingen 1634 markerade skiften i krigslyckan, liksom Rocroi 1643 på västfronten. I Östersjöområdet befäste Sverige sin ställning som stormakt genom territoriella vinster, bland annat Vorpommern, som gav ett varaktigt inflytande över rikspolitiken i norra Tyskland.
Westfaliska freden, sluten genom separata fördrag i Münster och Osnabrück den 14 (24) oktober 1648, avslutade kriget och omformade Europas maktbalans. Frankrike och Sverige stärktes genom territoriella vinster och garanterat inflytande i rikets angelägenheter, medan habsburgarnas centraliseringsmöjligheter försvagades. Riksständerna tillerkändes större självständighet i utrikes- och religionsfrågor, och kalvinismen erkändes vid sidan av katolicism och lutherdom. Den westfaliska ordningen fick varaktig betydelse för statsrätt och diplomati genom att befästa territoriell suveränitet, icke-inblandning och ett multilateralt fördragssystem som kom att prägla Europas internationella relationer.
Bakgrund miniatyr|vänster|Defenestrationen i Prag den 23 maj 1618, då två av de kejserliga ståthållarna i Böhmen kastades ut genom fönstren på kungaborgen Hradcany, kom att utgöra startskottet för trettioåriga kriget
Krigets ursprung kan härledas till den religiösa och politiska omvälvning i Europa som reformationen hade medfört. Den Habsburgskt-katolska reaktionens framgångsrika motvärn, som snart förbyttes i anfall mot reformationen, hade redan tidigare på flera håll lett till utbrott av blodiga religionskrig. Denna skärpning av konflikten mellan protestanter och katoliker fick i Tyskland ett särskilt svåröverskådligt förlopp genom den mångfald av motstridiga intressen som fanns i det splittrade landet.
Det Habsburgska husets försök att bygga upp en starkare kejsarmakt och ständernas motstånd mot detta, de katolska och protestantiska furstehusens strävan att trygga besittningen av de inbringande kyrkliga ämbetena åt sina medlemmar, de protestantiska staternas iver att genom övertagande av direkta och indirekta kyrkliga besittningar stärka sin makt och sina intresseområden, gamla territoriella tvister och nyväckta förhoppningar – allt sammanflätades på ett oskiljaktigt sätt med tidens dominerande religiösa konflikt, antingen de tjänade denna eller bara utnyttjade den för sina egna syften. Upplösningen av alla bestående maktförhållanden lockade eller tvingade slutligen grannstaterna till ingripanden som vidgade kriget till en europeisk konflikt av en dittills inte sedd omfattning.Nordisk Familjebok, sp. 680–681
miniatyr|vänster|stående|Fredrik V av Pfalz, "vinterkungen" (1596–1632), kurfurste av Pfalz 1648-1760 , kung av Böhmen 1619–1620. Redan då de protestantiska ständerna 1608 bildade evangeliska unionen under ledning av kurfursten Fredrik IV av Pfalz och de katolska ständerna 1609 besvarade denna sammanslutning genom den av hertig Maximilian I av Bayern ledda katolska ligan syntes kriget oundvikligt. Det väpnade utbrottet kunde dock i detta läge undvikas genom att kejsar Rudolf II 1609 gjorde eftergifter åt de många protestanterna i hans arvländer, särskilt i Böhmen, samt genom mordet på Henrik IV 1610, vilken stod i begrepp att som protestanternas bundsförvant återuppta sitt lands traditionella strid mot det habsburgska huset. Det blev den fortsatta söndringen mellan de böhmiska ständerna och deras katolske landsherre som åtta år senare utlöste den från alla sidor förberedda katastrofen. Defenestrationen i Prag den 23 maj 1618, då två av de kejserliga ståthållarna, Vilém Slavata och Jaroslav Borsita von Martinic, kastades ut genom fönstren på kungaborgen Hradcany av de förbittrade ständerna, markerade den fullständiga brytningen. Denna brytning blev än mer oförsonlig då den gamle kejsar Mattias följande år avled och efterträddes av den ärkekatolske Ferdinand II. Samtidigt med att denne valdes till kejsare i augusti 1619 utsåg böhmarna den protestantiska unionens dåvarande ledare, kurfursten Fredrik V av Pfalz ("vinterkungen") till kung av Böhmen, varmed de skiljde sig från det habsburgska väldet. Liksom det protestantiska Tyskland på detta sätt ingrep i striden i arvländerna, drogs även den katolska ligan in i denna strid, då Maximilian I av Bayern i oktober 1619 förband sig att i spetsen för dess armé komma den hårt ansatte kejsaren till hjälp.
Det böhmisk-pfalziska skedet, 1618–1622 miniatyr|stående|Johann Tserclaes Tilly (1559–1632), kejserlig fältherre under trettioåriga kriget.
Trettioåriga krigets första skede kallas det böhmisk-pfalziska skedet och varade 1618–1622. Detta skede avgjordes genom Maximilian I av Bayerns ingripande. Böhmarna, som två gånger, i juni och november 1619, hade hotat Wien, sista gången i förbund med Gábor Bethlen av Siebenbürgen, blev i grund besegrade i slaget vid Vita berget den 29 oktober (8 november) 1620. Fredrik jagades bort och förklarades fredlös, den evangeliska unionen upplöstes den 24 maj 1621, protestantismen i Böhmen utrotades, landet förenades oupplösligt med de habsburgska arvländerna, och Gábor Bethlen ingick 1622 fred, visserligen fördelaktigt.Nordisk Familjebok, sp. 681–682
Greve Ernst von Mansfeld, som förde befäl över kung Fredriks trupper, drog sig med spillrorna av den slagna armén tillbaka först till Ober-Pfalz och därifrån i oktober 1621 till Rhen-Pfalz. Tillsammans med två andra protestantiska befälhavare, markgreve Georg Fredrik av Baden-Durlach och hertig Christian av Braunschweig-Wolfenbüttel, utkämpade han följande år en växlingsrik strid om detta land mot Maximilians och den katolska ligans general Johann Tserclaes Tilly. Tillsammans med Georg Fredrik av Baden-Durlach lyckades Ernst von Mansfeld besegra Tilly i slaget vid Wiesloch den 17 (27) april 1622, men Tilly besegrade sedan Georg Fredrik av Baden-Durlach i slaget vid Wimpfen den 26 april (6 maj) 1622 och Kristian av Braunschweig i slaget vid Höchst den 10 (20) juni 1622. Resultatet av striderna blev att Georg Fredrik av Baden-Dutlach drog sig ur kriget, medan Ernst von Mansfeld och Kristian av Braunschweig gick i tjänst hos Nederländerna och lämnande ligans här som herre på fältet. Kurfurst Fredrik berövades de pfalziska länderna och kurfurstevärdigheten, vilka som belöning gavs åt Maximilian.
Det nedersachsisk-danska skedet, 1623–1629 Trettioåriga krigets andra skede, kallat det nedersachsisk-danska skedet, varade 1623–1629 och betecknade krigsskådeplatsens utvidgning till norra Tyskland. Efter att ha avslutat sin nederländska tjänst hade von Mansfeld mot slutet av 1622 slagit läger med sin armé i Ostfriesland, medan hans vapenbroder Kristian av Braunschweig, som i januari 1623 anslöt sig till honom, snart på egen hand bröt in i den nedersachsiska kretsen – bara för att bli ett lätt byte för den söderifrån framryckande Tilly, vilken hann upp och i grund slog hans vikande skaror i slaget vid Stadtlohn den 27 juli 1623. Tilly vände sig därpå mot von Mansfeld, som han inneslöt i Ostfriesland och genom uthungring tvingade att i januari 1624 acceptera ett av Nederländerna förmedlat fördrag där han gick med på att upplösa sin armé. Gábor Bethlen av Siebenbürgen, som för sent dragit i fält för att samverka med von Mansfeld och Braunschweig, slöt skyndsamt fred.Nordisk Familjebok, sp. 682–684
Den Habsburgskt-katolska sakens fullständiga seger även i Nordtyskland väckte grannarnas oro och gjorde den tyska krisen till en i verklig mening europeisk fråga. Av de västeuropeiska staterna hade dittills England av dynastiska skäl – Jakob I var den förjagade Fredrik V av Pfalzs svärfar – tagit störst intryck av protestanternas olycka, men hållits tillbaka genom kungens spanskvänliga politik. Efter prins Karls misslyckade friarfärd till Madrid 1623 skärptes emellertid förhållandena mellan England och katolikerna över huvud taget. Samtidigt fick 1624 Frankrike åter en energisk ledare i kardinal Richelieu, som med kraft tog upp landets antihabsburgska politik, nu framför allt betingat av spanjorernas framgångsrika försök att vinna kontroll över Alppassen, den så kallade Valtellinafrågan. Då de båda makterna, till vilka de i kamp mot Spanien stående Nederländerna anslöt sig i juni 1624, inte var beredda att direkt ingripa i Tyskland, inleddes i stället en omfattande diplomatisk aktion, med avsikt att egga de tyska protestanterna till fortsatt motstånd och att vinna bundsförvanter åt dem. Denna aktion komma att drivas med ett särskilt eftertryck tack vare Brandenburgs oförbehållsamma anslutning.
miniatyr|stående|Kristian IV (1577–1648), kung av Danmark och Norge från 1588.
De förbundna västmakternas såväl som Brandenburgs närmaste mål blev att dra in Sverige och Danmark i kriget. Av dessa båda stater hade Danmarks politiska och dynastiska intressen drabbats genom den med Tillys ankomst inledda omstörtningen i de westfaliska och nedersachsiska kretsarna – det danska kungahuset var bland annat vant vid att kunna placera yngre medlemmar i de nordtyska stiften. I Sveriges fall var Nordtysklands sönderdelning i små, kulturellt, religiöst och dynastiskt befryndade stater ett väsentligt intresse, som det med ömtålig vaksamhet måste sträva att upprätthålla mot katolikerna, men som även kunde äventyras, om de hotade småfurstarna i sin nöd kastade sig i den rivaliserande danske grannens armar. Utan att släppa detta närliggande realintresse ur sikte var emellertid den svenske kungen Gustav II Adolf för tillfället upptagen med kriget mot Polen, där religionsskiljaktigheterna var sammanvuxna med stridigheterna inom Vasahuset. Uppgiften föll därför på den danske kungen Kristian IV.
Det visade sig dock snart att den danske kungen i sin iver hade försummat de diplomatiska förberedelserna: Sveriges stöd var svagt, i Brandenburg segrade en betänksammare riktning, och hugenottkrigen i Frankrike bidrog tillsammans med en växande spänning mellan detta land och England att Richelieu tappade intresset för samarbete. Frankrike slöt 1629 freden i Monzón med det habsburgska Spanien. Endast England, Holland och Danmark undertecknade i december 1625 det fördrag i Haag som slutgiltigt organiserade den antikatolska koalitionen, och det understöd som Danmark där utlovades var otillräckligt.