Burundi, formellt Republiken Burundi (kirundi: Republika y'u Burundi, ), är en suverän stat i Östafrika. Den är belägen vid den norra ändan av Tanganyikasjön och gränsar till Kongo-Kinshasa, Rwanda och Tanzania.
Historia miniatyr|250px|Burundi De första tutsierna antas ha invandrat från Etiopien på 1400-talet och besegrade urinvånarna hutuerna. Med grannlandet Rwanda i norr utgjorde Burundi (i äldre kartböcker från kolonialtiden även kallat Urundi) området Rwanda-Urundi med i stort sett gemensam historia till 1960-talet. Redan på 1700-talet upprättades ett feodalt kungarike under tutsihärskare.
Burundi var en del av kolonin Tyska Östafrika under 1890–1919, men blev med Rwanda ett belgiskt mandatområde mellan 1919 och 1945. FN hade mandatet från 1945 till 1962. 1962 blev Burundi ett självständigt kungadöme (systerstaten Rwanda blev republik). Efter en kupp 1966 infördes republik, men styret blev samtidigt militärdiktatur. Tutsierna, som gynnats under den tidiga kolonialtiden, behöll den politiska makten. De svåra etniska motsättningarna har lett till upprepade blodiga sammanstötningar mellan hutu och tutsi. Hutus utsattes t.ex. för svåra massakrer 1972 och 1988.
Burundis första demokratiskt valda president mördades i oktober 1993, efter fyra månader på sin post. Efter tutsimilitärers mord på den nyligen valde presidenten Melchior Ndadaye (hutu) utbröt en terrorvåg. Sedan dess har omkring 500 000 burundier försvunnit i utbrett, ofta intensivt, etniskt våld mellan hutuer och tutsier. Många hundratusen har flytt, antingen inom landet eller till grannländerna, framför allt Tanzania. Den överenskommelse om maktdelning mellan folkgrupperna som slöts 1994 bröts av en tutsiledd militärkupp 1996. Konflikten beräknas ha kostat tiotusentals människoliv sedan 1995.Alla Världens Länder 2000 Bonnier Lexikon
I december 2018 bytte Burundi huvudstad, tio år efter ett löfte från presidenten. Den lilla staden Gitega i centrala Burundi tog över rollen som landets politiska huvudstad, medan dåvarande huvudstaden Bujumbura förblev landets ekonomiska centrum.
President Pierre Nkurunziza, som ledde landet i 15 år, dog i juni 2020. Nkurunzizas efterträdare var tidigare rebelledaren Évariste Ndayishimiye. I regeringen ingår personer som Alain-Guillaume Bunyoni och Gervais Ndirakobuca som står på EU:s lista för ovälkomna personer.
Geografi Burundi är en inlandsstat strax söder om ekvatorn. Landet begränsas i väster av en gren av den östafrikanska gravsänkan Rift Valley med Tanganyikasjön. Lägsta punkt är Tanganyikasjön, 772 meter över havet.
Topografi Från sjön höjer sig landet österut till en högplatå, 1 500–2 000 m ö.h., med savann och stäpp. Det tropiska klimatet på strandslätten vid sjön modereras på högplatån som är torrare och mindre het.
Hydrografi De största vattnen i landet är Tanganyikasjön i sydväst och Kagerafloden. Landets totala vattenyta är 2 180 kvadratkilometer.CIA Factbook
Klimat Allmänt råder tropiskt klimat, men den årliga genomsnittstemperaturen varierar med höjden över havet, från 16 till 23oC, där de lägsta temperaturerna är på högre höjd. Den genomsnittliga årsnederbörden är ungefär 1200 mm på platåerna och 1400 mm på högre höjder. Vid Tanganyikasjön är nederbörden 750 mm. Det är två regnperioden, varav den längsta varar från februari till maj. Miljöproblem och naturskydd Några av landets miljöproblem är jorderosion och för stor skogsavverkning. Endast lite skogbevuxen mark återstår, eftersom det mesta av skogen avverkats för att användas som bränsle. Detta hotar även det djurliv som finns i skogen.
Enligt uppgifter från 2010 hade landet de tre nationalparker: Kibira, med exempelvis schimpanser, Ruvubu och Rusizi, varav den sistnämnda förvaltas som ett naturreservat. Därtill fanns åtta större naturreservat.
Styre och politik Författning och styre
Landets författning är från år 2005 men uppdateringar har gjorts, senast år 2020. Av den framgår att:
Presidenten väljs, från och med år 2020, vart sjunde år i direkta val. Presidenten kan endast väljas om en gång.
Vicepresidenten ska representera en annan etnisk grupp än presidenten samt ett annat politiskt parti. Innan år 2020 fanns två vicepresidenter, en tutsi och en hutu.
Premiärministern ska vara en representant från parlamentets största parti. Posten inrättades i samband med revideringen av författningen år 2020.
Regeringens medlemmar ska vara 60 procent hutuer och 40 procent tutsier. Dessutom ska 30 procent av medlemmarna vara kvinnor.
Parlamentet har den lagstiftande makten och består av två kammare, en senat och en nationalförsamling. Val hålls vart femte år.
Senatens ledamöter ska bestå av lika många hutuer som tutsier. Tre platser ska fördelas till minoritetsbefolkningen twa. 30 % av ledamöterna ska vara kvinnor.
Av nationalförsamlingens platser ska hutuerna tilldelas 60 % och tutsier ska tilldelas 40 % av platserna. Tre platser ska fördelas till twa. 30 % av ledamöterna ska vara kvinnor Nationalförsamlingen ska ha minst 100 platser men kan utökas om det krävs för att uppnå ovanstående fördelning.
Administrativ indelning
Burundi är sedan 2025 indelat i 5 provinser, 42 kommuner, 447 zoner och 3036 collines respektive quartiers.
Politik År 2005 utsåg parlamentet Pierre Nkurunziza, tidigare hutu-rebell i inbördeskriget, till president och fem år senare vann han presidentvalet. Konstitutionen säger att en president inte får inneha ämbetet mer än två mandatperioder (tio år), men eftersom Nkurunziza utsågs men inte valdes till president 2005, ansåg han sig kunna väljas till president i valet 2015, och alltså inneha ämbetet en tredje mandatperiod. Detta ledde våren 2015 till häftiga protester och social oro i landet. Nkurunziza valdes till president 21 juli 2015,Valresultat, CENI , Läst 3 oktober 2015 och situationen i landet, främst i Bujumbura, var fortfarande instabil. Nkurunziza dog i juni 2020. Hans efterträdare är tidigare rebelledaren Évariste Ndayishimiye.
Rättsväsen Rättssystemet bygger på en kombination av belgiska, och därmed franska, traditioner och lokal sedvanerätt. Dödsstraffet avskaffades 2009.
Med anledning av de konflikter som drabbat Burundi genomgår landets rättsväsen en reformering under början av 2020-talet.
I varje provinshuvudstad finns provinsdomstolar. Dessutom finns en förstainstansdomstol, en appellationsdomstol samt Högsta domstolen i huvudstaden.
År 2005 beslutade FN:s säkerhetsråd att införa en rad åtgärder för att komma tillrätta med konflikterna i landet. Bland annat beslutades om ett National Truth and Reconciliation Commission samt en specialdomstol för åtal gällande krigsbrott och brott mot mänskliga rättigheter.
Försvar Burundis beväpnade styrkor består av marin och armé. Dessutom finns semi-militär personal varav majoriteten är lokala miliser. År 2004 skapades en ny väpnad styrka, som skulle bestå av lika många hutuer och tutsier. I samband med detta anslöt 20 000 tidigare rebeller.
År 2018 bestod de väpnade styrkorna av 30 050 man aktiv personal och den semi-militära styrkan var 21 000 man varav 20 000 utgjordes av lokala miliser.
Armén bestod av en stab på 30 000 man aktiv personal och utrustningen omfattade spaningsfordon och pansarvagnar. Utöver detta hade armén ett medeltungt artilleri, kortdistansflygvärnsmissiler och lätt luftvärnsartilleri. Armén hade också en luftburen komponent bestående av lätta flygplan och helikoptrar.
Marinen bestod av en stab på 50 man aktiv personal, fyra patrullfartyg och två landstigningsfartyg.
Burundi har deltagit i Afrikanska unionens insats i Somalia (Amisom) samt i FN:s operation MINUSCA i Centralafrikanska republiken.
Ekonomi och infrastruktur Burundi är ett inlandsland fattigt på naturtillgångar och med en underutvecklad industrisektor (ett s.k. U-land). Landets ekonomi domineras av jordbrukssektorn som genererar cirka 30 procent av BNP-värdet och sysselsätter över 90 % av befolkningen. Burundis främsta exportvara är kaffe och te som står för 90 % av inkomsterna från utrikeshandeln, även om exporten utgör en relativt liten del av BNP. Dominerande exportmottagare är Schweiz, Storbritannien, Belgien och Pakistan. Importhandeln domineras av Saudiarabien, Belgien, Kenya och Uganda.
Burundis exportinkomster och dess förmåga att betala för importvaror beror framförallt på väderförhållanden och internationella kaffe- och tepriser. Tutsiminoriteten, som utgör cirka 14 procent av befolkningen, dominerar kaffehandeln. Huvudsakliga matgrödor är kassava, sötpotatis och ris. Planer finns att utveckla bomull- och risodling på Imboslätten samt att etablera bevattningssystem för ris och socker i Mossuoområdet. Fisket i Tanganyikasjön har betydelse för matförsörjningen. Mineralproduktionen är låg, men stora fyndigheter av vanadin och uran prospekteras och olja har upptäckts under Tanganyikasjön och i Ruzizidalen.
Burundis BNP växte årligen med cirka 4 procent mellan 2006 och 2009. Politisk stabilitet och ett fredsavtal i inbördeskriget har förbättrat biståndsflödet och den ekonomiska aktiviteten. Biståndsberoende väntas bestå lång tid framöver, dels för utvecklingsprojekt men även för att täcka budget- och handelsunderskott.
Underliggande problem som en hög fattigdom, låg utbildningsnivå, ett svagt rättssystem och en låg administrativ kapacitet, riskerar att rasera planerade ekonomiska reformer. 2007 gick landet med i Östafrikanska gemenskapen, vilket väntas öka den regionala handelsvolymen. Burundis stora utmaning för ekonomisk tillväxt blir att behålla tillräcklig skattedisciplin och fred, samt att minska den statliga korruptionen som hindrar en hälsosam utveckling för den privata sektorn genom ständigt ändrade lagar och regler.
Det är under perioder och i vissa regioner brist på mat, medicin och elektricitet. Uppemot 90% av barnen går i grundskolan.
Näringsliv SektorAndel av BNPJordbruk40 % (2017)Industri16 % (2017)Service44 % (2017)
Jord- och skogsbruk, fiske Nästan hälften av markytan (44 procent) i Burundi är odlingsbar. I dag är 9 procent av marken uppodlad och 36 procent används som betesmark.
Jordbruket och livsmedelsproduktionen har varit de historiska hörnstenarna i landets ekonomi. År 2021 sysselsattes cirka 80 % av befolkningen inom jordbruket.
Den viktigaste försäljningsprodukten från jordbrukssektorn, tillika landets viktigaste exportvara, är kaffe. Även bomull och te odlas för export.
Jordbrukssektorn är begränsad och underutvecklad och utvecklingen har hämmats av långa avstånd till hamnar, av konflikter och av ekonomiska sanktioner.
Energi och råvaror Torv och ved är de två största källorna till lokal energi. Elproduktionen är till största delen hydrogenererad, varav en del importeras.
År 2022 finns i de oexploaterade mineraltillgångarna betydande nickelfyndigheter i den östra delen av landet och även betydande reserver av vanadin, uran och fosfater. Det finns också indikatorer från geologiska bedömningar om att det kan finnas stora reserver petroleum under Tanganyikasjön samt i Rusizi-dalen.
Mineralproduktionen är dock i ännu begränsad. År 2022 består brytningen av mineraler i första hand av niob, tantal, guld, tenn och wolframit (en källa till volfram).
År 2006 hade Burundi delvis oexploaterade naturtillgångar i form av nickel, uran, kobolt, koppar, platina och vanadin. Landet hade flera elproducerande vattenkraftverk och det fanns också odlingsbar mark som ännu inte var uppodlad.
Industri Industrin var 2017 begränsad och underutvecklad. Industrins utveckling har, liksom jordbrukets, bromsats av långa avstånd till hamnar, konflikter och ekonomiska sanktioner. Konsumtionsvaruindustrin i Burundi är dock relativt diversifierad och landet producerar möbler, textilier och olika typer av hantverk.
Tjänster och turism Turismen begränsas av konflikterna i områden, men anses ha stor potential.
Infrastruktur Vatten