Den här artikeln handlar om Demokratiska republiken Kongo, som har Kinshasa som huvudstad. För Republiken Kongo, som har Brazzaville som huvudstad, se Kongo-Brazzaville.

Demokratiska republiken Kongo (), ofta kallad Kongo-Kinshasa, fram till 1966 Kongo-Léopoldville, är en republik och en suverän stat i Centralafrika. Det är det till ytan näst största landet i Afrika och gränsar i norr till Kongo-Brazzaville, Centralafrikanska republiken och Sydsudan, i öster till Uganda, Rwanda, Burundi och Tanzania, i söder till Zambia och Angola och har i väster en liten kustremsa vid Kongoflodens mynning mot Atlanten, endast 37 kilometer lång. Demokratiska republiken Kongo har den fjärde största befolkningen i Afrika.

Föregående statsbildningar med samma gränsdragningar inkluderar Kongostaten, Belgiska Kongo, Kongo-Léopoldville och Zaire.

Historia

Förkolonial historia Spår från människor som är upp till en miljon år gamla har återfunnits vid Kasai, Katanga och Albertsjön. I närheten av Uganda har avancerade benredskap för fångst hittats som är betydligt äldre än motsvarande fynd i Europa. Det finns bevis att människor bosatte sig i Kongobäckenet för cirka sedan. Första folket som är känt i området är pygméer. Under 1000-talet f.Kr. och några sekler e.Kr. invandrade bantufolk från norr och spred sig i Kongobäckenet.

Under perioden mellan 1200- och 1500-talen fanns en rad olika kungadömen med avancerad kultur, däribland Luba, Lunda och Kongoriket. Kongoriket grundades omkring 1400 och täckte södra Kongo och norra nuvarande Angola. Kongoriket levde kvar till början av 1900-talet, trots inbördeskrig och en del utbrytarrörelser, innan det slutligen försvann efter många år som vasallstat till Portugal.

Den första europé som kom till området var den portugisiska sjöfararen Diogo Cão som 1482 anlände till Kongoflodens utlopp. Kongoriket hade kontakter med Kungariket Portugal från slutet av 1400-talet då dess kung konverterade till kristendom och antog namnet João I. Ankomsten av européerna innebar början på en omfattande exploatering av befolkningen i Kongo och regionens naturtillgångar. Via Kongofloden exporterades slavar till Nya världen, Arabvärlden och andra delar av Mellanöstern. Vid 1600-talets slut skickades 15 000 slavar varje år ut till olika delar av världen.

I de östra delarna av dagens Kongo-Kinshasa härjade under 1800-talet arabiska slavhandlare och regionen utgjorde del av de handelsnät som sträckte sig från Östafrika.The East African slave trade. BBC World Service | The Story of Africa.

Kongofristaten

Under lång tid var det svårt för européer att ta sig till det inre av Kongo på grund av Kongoflodens starka strömmar, det tropiska klimatet och diverse sjukdomar. Från mitten av 1800-talet började regionerna runt Kongofloden att beskrivas och bli kända i västvärlden. Belgiens kung Leopold II gav 1878 amerikanen Henry Morton Stanley i uppdrag att resa i Kongo för att beskriva området, samt upprätta handelsstationer och ingå överenskommelser med lokala stammar. Stanley tog till en rad brutala metoder för att uppnå sina mål.

Vid Kongokonferensen 1884–1885 i Berlin förhandlade de europeiska stormakterna om hur olika landområden längs Afrikas kust skulle fördelas. På konferensen kom kolonialmakterna överens om att den belgiske kungen skulle ha rätt till vad som blev känt som Kongofristaten. Leopold II såg därefter landet som sin privata egendom där han exploaterade Kongos resurser hårt och tvingade många invånare att arbeta under slavliknande förhållanden.

Den officiella målsättningen var att skapa ett frihetligt mönsterrike i Kongofristaten. I verkligheten var målet att berika sig med vilka medel som helst och det skulle senare visa sig att den belgiske kungens rovdrift på naturtillgångarna, främst naturgummi och elfenben, hade halverat landets befolkning. Leopolds soldater misshandlade, mördade och bestal befolkningen. Mellan 5 miljoner och 10 miljoner kongoleser bedöms ha dött av våld, svält och sjukdomar i jakten på naturresurser.

Runt sekelskiftet avslöjades missförhållandena i riket av bland annat den brittiske konsuln Roger Casement som reste runt i Kongostaten. Beskrivningarna av hur landet missköttes ledde till en internationell skandal som 1908 resulterade i att den belgiska staten övertog förvaltningen av vad som därefter kallades Belgiska Kongo.

Belgiska Kongo

Likt andra europeiska kolonier fanns inga som helst demokratiska institutioner i Belgiska Kongo och det politiska styret stod direkt under den belgiska kolonialministern i Bryssel som ledde ett råd för koloniala angelägenheter. Den dagliga administrationen av kolonin sköttes av en generalguvernör i Boma.

Många av kolonins afrikanska befolkning underkastades tvångsarbete på plantager och i gruvor ägda av europeiska företag och investeringar i infrastruktur gjordes främst för att främja råvaruexporten.

Skolsystemet dominerades av Romersk-katolska kyrkan och svarta afrikaner tilläts erhålla en grundläggande utbildning men förhindrades systematiskt i enlighet med den strikta koloniala rassegregationen att söka till högre utbildning. Överallt i samhället behandlades vita kolonister som överlägsna den inhemska befolkningen.

Mot slutet av 1950-talet ökade kraven på grundläggande politiska rättigheter för svarta afrikaner. Belgien genomförde, om än motvilligt, vissa smärre reformer. 1959 tvingades Belgien att acceptera självständighet för Kongo. Rundabordssamtal mellan inhemska politiska ledare och representanter för kolonialstyret följde året därpå och 1 juli 1960 förklarades Republiken Kongo (allmänt kallat Kongo-Léopoldville för att särskilja det från grannlandet med samma namn i norr) självständigt.

Kongokrisen och Mobutu-eran thumb|right|Mobutu Sese Seko, president 1965-1997. I maj 1960 hölls det första parlamentsvalet i Kongo och största parti blev vänsternationalistiska MNC och högersinnade Alliance des Bakongo. Joseph Kasavubu från Alliance des Bakongo utsågs till president och Patrice Lumumba från MNC till premiärminister.

Den nya statsbildningen kastades omedelbart ut i djup politisk kris, först gjorde arméstyrkor landsomfattande myteri och sedan utropade de mineralrika provinserna Katanga och Sydkasai sin självständighet. Kongokrisen kom att bli en av de svåraste internationella konflikterna på 1960-talet; den forna kolonialmakten Belgien vägrade att släppa de ekonomiska intressena i Katanga vilket ledde till direkt stöd till separatisterna, och oenigheterna eskalerade mellan president Kasavubu (som föredrog nära relationer med USA) och premiärminister Lumumba (som tvingades be Sovjetunionen om hjälp för att slå ner separatistupproren).

FN-insatsen ONUC varade fram till år 1964 och hade bland annat inslag av svensk trupp. Krisen utmynnade i arméchefen general Joseph-Desiré Mobutus militärkupper med stöd av CIA, först 1961 och ånyo 1965. De olika upproren krossades av Mobutu som etablerade ett djupt korrumperat enpartisystem i landet, som 1966 bytte namn till Demokratiska republiken Kongo.

General Mobutu påbörjade ett kulturellt reformprogram med syfte att förkasta koloniala influenser och återgå till det "afrikanska ursprunget". Detta program, Authenticité, tog sig bland annat uttryck i de namnbyten som genomfördes för flera kongolesiska städer: Léopoldville blev Kinshasa, Stanleyville blev Kisangani, Elisabethville blev Lubumbashi etc. Sjöarna Albertsjön och Edwardsjön på gränsen mot Uganda bytte namn till Mobutusjön och Idi Aminsjön. År 1971 bytte Mobutu åter namn på landet, denna gång till Republiken Zaire, efter Kongoflodens nya namn (Zairefloden). Själv antog han personnamnet Mobutu Sese Seko Kuku Ngbendu wa za Banga ("Den allsmäktige krigaren som tack vare sin uthållighet och oändliga vilja att vinna går från seger till seger och lämnar eld i sitt spår"), normalt förkortat till Mobutu Sese Seko. Förnamnet Joseph strök han som varande alltför europeiskt.

Mobutu överförde i början av 1970-talet utländska koncessioner i landet till sina allierade som i sin tur helt enkelt auktionerade ut företagens egendom och sedan lät dem gå under medan de anställda kongoleserna kastades ut i arbetslöshet och fattigdom. Hela statsapparaten genomsyrades av djup korruption, Zaire blev typexemplet på en kleptokrati och av landets stora utvecklingslån från t.ex. IMF gick det mesta rakt ner i Mobutus egna fickor.Young, C. & Turner, T. (1985) The Rise and Decline of the Zairian State, s. 74; General Mobutu stöddes under hela kalla kriget främst av USA och Belgien och satt säkert vid makten ända till 1990-talet.

Krigen på 1990-talet

thumb|right|Konfliktområden och utländska parter i andra Kongokriget. 1993 ledde etniska strider i Masisi och statskuppen i Burundi till att 120 000 människor begav sig på flykt varav många hamnade i flyktingläger i provinsen Södra Kivu i östra Zaire. I efterdyningarna av folkmordet i Rwanda kom ungefär två miljon rwandiska flyktingar, mestadels från folkgruppen hutu som hade jagats bort när Rwandiska patriotiska fronten tog över det lilla grannlandet i öster, till Zaires östligaste provinser. Blandat med flyktingarna var gärningsmän från folkmordet, hutumiliser som från 1995 nyttjade de enorma flyktinglägren i Zaire som baser för nattliga räder in i Rwanda. Våldet i Rwanda spred sig till Zaire och 300 000 människor tvingades fly från sina hem. Konflikten eskalerade till första Kongokriget och skakade Mobutus då redan försvagade styre. Rebellgruppen AFDL under Laurent Kabila, som till stor del bestod av tutsimilis, tog till vapen mot president Mobutu och jagade honom i landsflykt den 17 maj 1997. Landet återtog namnet Demokratiska republiken Kongo och Laurent Kabila blev president.

Redan 1998 bröt krig återigen ut i Kongo: andra Kongokriget kom att vara i fem år och resulterade i hundratusentals döda. Det började efter att Laurent Kabilas forna allierade, regeringarna i Rwanda och Uganda, vände sig emot honom och stödde den tutsidominerade rebellrörelsen RCD:s försök till uppror. Militär skickades till Kabilas försvar från Angola, Zimbabwe, Namibia, Tchad och Sudan och försöket att avsätta regeringen misslyckades. Tillströmningen av utländska styrkor och delningen av landet i rivaliserande maktzoner gav konflikten namnet ”Afrikas första världskrig”. Trots flera försök att få till stånd fred upphörde inte stridigheterna. Den 10 juli 1999 undertecknades ett vapenstillestånd i Lusaka och alla de utländska truppinsatserna ersattes av FN:s fredsbevarande styrka MONUC. Mindre strider pågick även efter detta. Kabila mördades den 16 januari 2001 och hans son Joseph Kabila utnämndes till statschef tio dagar senare. I oktober 2002 fick Kabila de rwandiska styrkorna att dra sig tillbaka från östra delen av landet och två månader senare skrev samtliga stridande parter under ett fredsavtal. Genom en provisorisk författning som antogs 4 april 2003 sattes formellt punkt för det krig som pågått sedan 1998. Författningen stadgade att landet under högst två och ett halvt år skulle styras av en samlingsregering med i princip alla betydande politiska krafter representerade.

Nya konflikter under 2000-talet mini|Unicef distribuerar mat i Goma, november 2008.