Kungsfågel (Regulus regulus) är en mycket liten tätting som numera oftast placeras i familjen kungsfåglar (Regulidae). Både dess vetenskapliga namn och dess svenska trivialnamn syftar på kunglighet och anspelar i förlängningen på kungsfåglarnas färgstarka gyllene hjässband. Arten delas in i en rad underarter med stor geografisk spridning som omfattar merparten av Eurasien och öarna i Makaronesien. Tidigare behandlades beståndet av kungsfåglar på Kanarieöarna som en egen art, men dessa fåglar inkluderas numera i kungsfågeln. De norra och östliga häckningsbestånden av kungsfågel är flyttfåglar, och övervintrar längre söderut, medan de sydligare är stannfåglar. Under stränga vintrar minskar de nordliga stannfågelsbestånden kraftigt.
Kungsfågeln är Europas minsta fågel med en längd på cirka nio centimeter och en vikt på fem till sex gram. Den har grönaktig ovansida, vitaktig undersida och dubbla vingband. Det grå ansiktet kontrasterar mot det svarta ögat och det färgstarka centrala hjässbandet, vilket är orange och gult hos hanen, men enbart gult hos honan. Hjässbandets korta fjädrar kan resas till en liten kam och används i uppvisningssyfte under häckningen. Kungsfågeln påminner om brandkronad kungsfågel och de båda arterna har till stor del överlappande europeiska utbredningsområden, men den senare skiljer sig ifrån kungsfågeln med sina bronsfärgade skuldror och tydliga huvudteckning. Kungsfågelns sång är ett antal upprepade tunna, höga toner som är något mer högfrekventa än de övriga släktingarnas sång.
Kungsfågeln häckar i barrträd – i skogar eller parker – och bygger ett kompakt bo som placeras på en gren. Den lägger tio till tolv ägg per kull, som ruvas av honan. Ungarna tas om hand av båda föräldrar och en andra kull per säsong är vanligt förekommande. Under födosöket efter insekter rör kungsfågeln sig oavbrutet och vintertid kan den uppträda i större flockar tillsammans med mesar och andra mindre tättingar. Den är bytesdjur för flera olika rovfåglar och utsätts även för parasitangrepp. Dess stora utbredningsområde, tillsammans med en stor global population gör att IUCN inte anser att arten är hotad utan kategoriserar den som livskraftig (LC).
Utseende och läte Kungsfågeln är Europas minsta fågel med en längd på 8,5–9,5 centimeter, ett vingspann på 13,5–15,5 centimeter och en vikt på 4,5–7,0 gram. Dess morfologi, det vill säga utseende och kroppsbyggnad, påminner om vissa sångares med olivgrön ovansida, vitaktig undersida, dubbla vingband och grått ansikte med kontrasterande svart öga. På hjässan har den ett färgstarkt centralt hjässband kantat av ett ganska brett svart fält.
Hanens hjässband är gult med en orange mitt medan honans är helt gult. Under parningsleken reser den på de korta hjässfjädrarna vilket gör den orange delen mycket mer tydlig hos hanen. Den har en liten tunn svart näbb och mörkbruna ben. Förutom det centrala hjässbandet så är fjäderdräkten lika hos båda könen, honan i fräsch dräkt kan dock vara något ljusare på ovansidan och ha en något gråare undersida.
Juvenilen påminner om den adulta fågeln men har mörkare ovansida och saknar den färgstarka centrala hjässbandet. Deras stjärt- och vingfjädrar kan förbli oruggade under den första vintern. Trots detta är ungfåglarna under denna period nästan omöjliga att särskilja från adulta vid observationer i fält.
Kungsfågelns flykt är typisk och består av snabba, svirrande vingslag med enstaka hastiga riktningsändringar. Under födosöket genomför den kortare sträckor som består av en mix av dykningar och snabbt flaxande då den står still i luften. Den rör sig rastlöst ibland bladverken och kryper ofta på grenar och upp och ned för stammar.
Förväxlingsmöjligheter thumb|Nominatformen R. r. regulus i Belgien. Kungsfågeln har ett kraftfullt färgat centralt hjässband och ett ganska jämngrått ansikte. Lite orange syns i nacken på denna individ vilket visar att det är en hane. Kungsfågeln är oftast lätt att skilja från andra små fågelarter som förekommer i samma område, men vid en kort observation under sämre förhållanden kan den kanske förväxlas med brandkronad kungsfågel eller tajgasångare.
Den adulta brandkronade kungsfågeln har dock en typisk huvudteckning med ett tydligt vitt ögonbrynsstreck och svart tygel, och juvenilen uppvisar oftast tillräckligt mycket av denna teckning för att kunna skiljas ifrån det helt gråtecknade ansiktet hos kungsfågeln. Juvenila fåglar som helt saknar teckning på huvudet kan skiljas från de flesta andra liknande arter i samma utbredningsområde genom den totala avsaknaden av ljust ögonbrynsstreck, litenheten samt att den har ljus ögonring och ljusa fjäderkanter på framförallt vingtäckarna.
Den adulta taigasångaren skiljer sig i huvudteckning genom sitt gulaktiga ögonbrynsstreck och smala ljusa centrala hjässband. Rödkronad kungsfågel, vilket är en amerikansk kungsfågelart, och möjlig gäst i Västeuropa, skulle kunna vara svårare att särskilja. Den har också ett jämngrått ansikte men hanen har istället ett rött centralt hjässband utan anstrykning av gult och utan svart kant. Honor och juvenila saknar detta röda hjässband, men i jämförelse med juvenil kungsfågel, som också saknar hjässband, så är den amerikanska arten större, har en vit orbitalring och gulaktiga vingband.
Läte left|thumb|Hane som visar upp sin korta orange fjäderkam på hjässan som omgärdas av en tunn kant med gula fjädrar. Kungsfågelns typiska kontaktläte är ett tunt, mycket högfrekvent zee som yttras varje, till var fjärde sekund, med alla toner i samma tonhöjd. Lätet är mer högfrekvent än kontaktlätet från brandkronad kungsfågel.
Kungsfågelhanens sång är en mycket högfrekvent, tunn dubbelton cedar, som repeteras fem till sju gånger och avslutas med ett snirkligt ornament, cedarcedar-cedar-cedar-cedar-stichi-see-pee. Sångstrofen är tre till fyra sekunder lång och upprepas fem till sju gånger per minut. Sången, som ofta yttras under födosöket, kan höras under årets alla månader. Den har även en dämpad rabblande skuggsång. Det har visat sig att kungsfågelhanar ibland reagerar på uppspelning av sången från brandkronad kungsfågel, men motsatsen förekommer inte.
Över hela utbredningsområdet varierar fastlandspopulationernas sång väldigt lite, medan en stor variation har uppstått bland de isolerade bestånden på de Makaronesiska öarna. Sången skiljer sig inte bara mellan olika öar, eller i olika områden på en ö, utan vissa hanar på Azorerna kan uppvisa inte mindre än tre olika sångtyper. Dialekterna på Azorerna kan kategoriseras i två huvudgrupper, och ingen av dessa resulterar i någon respons ifrån europeiska kungsfåglar vid återuppspelning.
Taxonomi Kungsfåglarna är en liten grupp med tättingar som tidigare ofta, på grund av sin ytliga likhet, har inkluderats i den numera uppdelade familjen sångare, men som numera ofta behandlas som den egna familjen kungsfåglar (Regulidae) som visat sig vara genetiskt skild ifrån sångarna. Ursprunget till det vetenskapliga familje- och släktnamnet, Regulidae och Regulus, är latinets regulus, som är en diminutivform av rex, vilket betyder "kung".
Kungsfågeln beskrevs första gången taxonomiskt 1758 av Linné i hans Systema Naturae under det vetenskapliga namnet Motacilla regulus. Linné kategoriserade alltså arten som besläktad med ärlorna. 1790 flyttades arten till släktet Sylvia av den engelske naturalisten John Latham, och år 1800 till sitt nuvarande "egna" släkt av den franske zoologen Georges Cuvier.
Kungsfågelns släktskap med taiwankungsfågeln (Regulus goodfellowi) har varit källa till mycket diskussion. Ibland har den beskrivits som en underart till brandkronad kungsfågel, men dess sång påminner mer om sången hos underarter av kungsfågel som förekommer i Himalaya, och DNA-studier visar att den är närmast besläktad med kungsfågel och bara avlägset besläktad med brandkronad kungsfågel. Brandkronad kungsfågel skiljde sig ifrån kungsfågeln för 3,0–3,1 miljoner år sedan.
Kungsfåglar på Kanarieöarna Det har även rått diskussioner kring kungsfåglarna på Kanarieöarna. Tidigare har beståndet kategoriserats som en underart till både kungsfågel och brandkronad kungsfågel. På 1880-talet föreslog ornitologen Henry Seebohm att beståndet skulle kategoriseras som den egna arten kanariekungsfågel, vilket även den tongivande taxonomiska auktoriteten Clements et al. gjorde fram till alldeles nyligen. Studier har dock visat att kungsfåglarna på Kanarieöarna står närmare de övriga europeiska kungsfåglarna än vad de senare gör gentemot asiatiska fåglar, både vad gäller läten och genetik, och inkluderas numera allmänt i kungsfågeln.Martens, J. & Päckert, M. (2019). Goldcrest (Regulus regulus). In: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/58060 29 juni 2019).
Päckert et al. (2006) visade i en undersökning att kungsfåglarna på Kanarieöarna är tydligt uppdelade i en nordostlig grupp på Teneriffa och La Gomera, och en sydvästlig grupp på El Hierro och La Palma. Den första gruppen invaderade Kanarieöarna för 1,9–2,3 miljoner år sedan och den senare gruppen för 1,3-1,8 miljoner år sedan. Dessa båda grupper skiljer sig åt, både i morfologi och i revirläte. Päckert et al. (2006) påvisar också att det genetiska avståndet mellan dessa båda grupper är lika stort som mellan kungsfåglarna på Azorerna och den europeiska kontinenten. Gruppen bakom undersökningen lägger därför fram förslaget att dessa båda grupper ska behandlas som två underarter till kungsfågeln där populationen på Teneriffa och La Gomera kallas teneriffae och den andra gruppen ellenthalerae. Det senare vetenskapliga namnet är en hyllning till den österrikiska ornitologen Ellen Thaler och hennes forskning kring kungsfåglarnas biologi, ekologi och systematik.Päckert et al (2006) Radiation of Atlantic goldcrest Regulus regulus spp.: evidence of a new taxon from the Canary islands. Journal of Avian Biology, nr.37, sid: 364-380, juli 2006 Sammanfattning
Underarter right|thumb|Hona av nominatformen R. r. regulus. thumb|Förmodligen en hane av underarten R. r. himalayensis som är ljusare på undersidan än nominatformen i Europa. Det finns ett flertal beskrivna underarter av kungsfågeln. Över det palearktiska fastlandet finns det nio allmänt accepterade underarter, vilka är mycket lika varandra och skiljer sig enbart i detaljer som tonen på fjäderdräkten. På en genetisk nivå är de båda centralasiatiska formerna R. r. sikkimensis och R. r. himalayensis väldigt nära varandra och särskildes evolutionärt först mycket sent, dock särskildes de båda underarterna från de västra underarterna för ungefär 2,8 miljoner år sedan.
Följande lista följer Clements et al. 2018:Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2018) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2018 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2018-08-11 regulus-gruppen europeisk kungsfågelSverigelistan med underarter, BirdLife Sverige, läst 2024-02-18 R. r. regulus (Linné, 1758) – nominatformen häckar i merparten av Europa R. r. coatsi (Sushkin, 1904) – häckar i Ryssland och Centralasien; ljusare på ovansidan än nominatformen R. r. buturlini (Loudon, 1911) – häckar i östra Europa, Kaukasus och Centralasien; ljusare på ovansidan och med en något mer grågrön nyans än nominatformen R. r. hyrcanus (Zarudny, 1910) – häckar enbart i Iran; påminner om R. r. buturlini, men är något mörkare R. r. tristis (Pleske, 1892) – häckar i Kina och Centralasien; saknar nästan helt svart inramning av det centrala hjässbandet, hjässbandet hos hanen betydligt gulare än hos andra former och undersidan avsevärt mörkare och gråare R. r. ellenthalarae (Päckert et al 2006) – västra Kanarieöarna (La Palma och El Hierro)