Norrland () är den nordligaste och till ytan största av Sveriges tre landsdelar och definieras traditionellt av nio landskap: Gästrikland, Hälsingland, Härjedalen, Jämtland, Medelpad, Ångermanland, Västerbotten, Norrbotten och Lappland. Norrland definieras idag ofta som fem län, med total yta 261 292 km², eller landyta 240 502 km², vilket utgör 59,1 procent av Sveriges landyta. Den fastboende befolkningen uppgår till invånare (), vilket utgör cirka 11,3 procent av Sveriges befolkning, något som återspeglas i Norrlands låga befolkningstäthet, cirka 4,9 invånare per km². I Norrland talas sedan lång tid tillbaka även minoritetsspråken samiska och meänkieli.
Norrland sträcker sig utmed bergskedjan Skanderna som gör terrängen bergig. Norrlands inland väster om högsta kustlinjen har aldrig varit täckt av hav och större insjöar och saknar därför de finkorniga sedimentjordarter som är mest lämpade för jordbruk, vilket har bidragit till att inlandet är glesbefolkat. Jordbruket nådde inte landsdelen förrän under yngre bronsålder. Järnåldersfynd visar emellertid att välstånd uppstod på norrländska handelsplatser till följd av att omfattande mängder järn utvanns ur de många myrmarkerna och järnrika sjöarna i Södra Norrlands inland, och av att en fångstkultur bedrev pälshandel med bondekulturen längs med norrländska älvar för leverans främst till Mälardalen och vidare till kontinenten. Ett småkungarike eller hövdingadöme uppstod i Mellannorrland senast på 500-talet men kollapsade på 600-talet. I ungefär samma region utvecklades medeltidens Stor-Hälsingland, vilket blev grunden till det som senare kallades för Norrland.
Den stora tillgången på skog medförde att många vattensågar har lokaliserats till Norrland sedan 1570-talet, och järnbruk sedan 1600-talet. Sveriges industrialisering kan anses ha startat med sågverken i Mellannorrland, där ångdrivna sågar började anläggas 1849. Detta, tillsammans med att malmbanan möjliggjorde ökad gruvdrift i malmfälten i Norra Norrland från 1887, resulterade i en betydande nettoinflyttning till Norrland. Den pågick till 1930-talet, och folkmängden var som störst omkring år 1960. Sedan tidigt 1900-tal är en ansenlig andel av Sveriges elproduktion, massaindustri, gruvbrytning och elintensiva tillverkningsindustri lokaliserad till Norrland, resulterande i att samtliga Norrlandslän har högre varuproduktion per capita än riket (2018).
Namnets ursprung och innebörd miniatyr|stående|Sveriges traditionella landsdelar. Sveriges expansionssteg är färgmarkerade. Gränserna är från år 1700 när Finland var en del av Sverige. Namnet Norrlanden dyker upp för första gången 1435 i ett brev från Karl Knutsson (Bonde), där det står att bud hade utgått till Hälsingland och "annorstädes i Norrlanden". Denna pluralform är den ursprungliga och uttrycker att termen omfattade flera land eller landskap på båda sidor om Bottenhavet och Bottenviken. I Karlskrönikan, som färdigställdes vid mitten av 1400-talet, nämns "all Norland" som det område som skulle upplåtas åt Erik Puke, som då var innehavare av Korsholms slottslän med säte i Korsholms slott i Gamla Vasa i nuvarande landskapet Österbotten. Redan 1329 förekom dock namnet Östernorlandia i en latinsk urkund som beteckning för Österbotten. Rimligen innebär det att också Västernorrlandia fanns vid samma tid, men det namnet kan inte påvisas förrän omkring 1620. "Norrlanden" var troligen en talspråklig sammanfattande benämning som hade uppkommit i Mellansverige och som först så småningom började användas inom den svenska förvaltningen och jurisdiktionen.
Norrlandsnamnet kom att ersätta namnet Hälsingland som beteckning på det svenska rikets nordligare delar och fick samtidigt en något större omfattning. Hälsingland hade i början av 1300-talet omfattat hela ostkusten norr om Gästrikland, åtminstone upp till Umeå och Bygdeå socknar, men i slutet av 1300-talet även området längst upp i Bottenviken och en bit över på nuvarande finska sidan. "Norlandiæ" omfattade på 1460-talet dessutom Gästrikland, enligt historieskrivaren Ericus Olai, som lät Dalälven bilda gräns mot övriga Sverige. Norrland förblev dock vagt definierat fram till Gustav Vasas tid. När bonderiksdagsmännen till 1567 års riksdag räknas upp i en längd används huvudrubriken ”Norlanden” för representanterna från Gästrikland, Hälsingland, Medelpad, Ångermanland och Västerbotten (som då även sträckte sig in i nuvarande Finland). Mindre vanligt har varit att även räkna Dalarnas representanter som norrlänningar.
Kustlandskapen ovanför Dalälven blev 1611 ett självständigt lagmansområde, Norrlands lagsaga, under Axel Oxenstierna. Under åren 1620–1634 förenades Österbotten och alla ”Västernorrlanden” till ett samlat ståthållardöme, kallat Norrlands län. Annars har Norrland inte utgjort någon administrativ indelning.
Jämtland och Härjedalen blev en del av Norrland i och med att landskapen blev svenska 1645, men ännu någon tid därefter talade man om ”Jämtland och Nordlanden”. Lappmarken eller Lappland ansågs länge inte höra till Norrland utan vara en landsända för sig.
Norrlandsbegreppet används idag till exempel i statistik, i organisationers regionindelning och i väderprognoser, och avser då vanligen de fem Norrlandslänen. Denna länsbaserade definition sammanfaller inte alltid med den traditionella landskapsbaserade gränsen mellan Norrland och Svealand. I väderprognoser brukar Norrland vanligtvis delas in i norra Norrlands fjälltrakter, norra Norrlands inland, norra Norrlands kustland, södra Norrlands fjälltrakter, södra Norrlands inland och södra Norrlands kustland. Parallellt förekommer Norra Sverige som statistiskt riksområde, vilket förutom Norrland även omfattar Värmlands län och Dalarnas län, ofta kallade skogslänen. I SMHI:s distriktsindelning av väderkartor åsyftar Norra Sverige samma område som Norrland. I andra sammanhang kan det åsyfta allt som inte ingår i Mellansverige och Södra Sverige, det vill säga Norrland utom Gävleborgs län.
Alternativa Norrlandsgränser miniatyr|stående|
|class=mw-halign-upright
Förutom definitionen av Norrland baserad på läns- eller landskapsgränser betraktas ibland den biologiska Norrlandsgränsen (Limes Norrlandicus, klimat- och växtgeografisk gräns mellan södra och norra barrskogsregionen) som gräns mellan Norrland och Svealand. Den följer i hög grad samma gräns som den kulturhistoriska fäbodgränsen, vilken löper från nordligaste Bohuslän till mellersta Uppland. I skolgeografin talade man förr (inkorrekt) om Dalälven som nordlig gräns för ädellövskog, kräftor, slott och adelsmän. Norrlandsterrängens gräns är en topografisk gräns mellan högland och slättland och liknar högsta kustlinjen. Den sträcker sig från norra Bohuslän över Mellansverige, parallellt med Norrlandskusten, där den möter vattnet söder om Sundsvall. I det norrländska dialektområdet ingår emellertid inte dialekter från Gästrikland, södra Hälsingland och genuin härjedalska.
Den länsbaserade norrlandsgränsen (som går från sydöst mot nordväst) går tvärs över såväl skogslänens gräns som terränggränsen, den biologiska norrlandsgränsen och den kulturella gränsen (vilka går från nordöst mot sydväst). Den länsbaserade norrlandsgränsen är en ekonomisk-historisk gräns, som har orsakats av att Bergslagen och Dalarna sedan tidig medeltid starkt har bundits till Mälardalen-Uppland. Värmland och Dalsland har trots sin norrlandsliknande natur i stället av tradition varit knutna till Västkusten.
Indelning i mindre områden Riksområdet Norra Sverige är uppdelat i följande statistiska riksområden: Övre Norrland: Västerbottens län och Norrbottens län. Se även Hovrätten för Övre Norrland och Övre Norrlands militärområde. Mellersta Norrland: Västernorrlands län och Jämtlands län. Norra Mellansverige: Gävleborgs län (samt Värmlands län och Dalarnas län som inte tillhör Norrland).
Nedre Norrland åsyftar Västernorrlands län, Jämtlands län och Gävleborgs län i exempelvis Hovrätten för Nedre Norrland, Nedre Norrlands Producentförening och Nedre Norrlands militärområde.
Norrlands inland definieras antingen klimatmässigt (ekoregion) eller meteorologiskt (enligt SMHI).
I SMHI:s distriktsindelning av väderkartor avser Norra Norrland landskapen Västerbotten, Norrbotten och Lappland, det vill säga samma område som Övre Norrland utom två Ångermanländska kommuner (Nordmaling och Bjurholm) till följd av att läns- och landskapsgränser inte sammanfaller. Södra Norrland omfattar landskapen Gästrikland, Hälsingland, Jämtland, Härjedalen, Medelpad och Ångermanland, det vill säga väsentligen samma område som Nedre Norrland.
Begreppen Mellersta Norrland, Mellannorrland och Mittsverigeregionen har olika definition i olika sammanhang, men samtliga innefattar Sveriges geografiska mittpunkt.
Nästan alla postnummer som börjar på 8 och alla som börjar på 9 ligger i Norrland.Postnummer i Sverige , gäller från mars 2013 Alla riktnummer som börjar på 09 och 06, och många som börjar på 02, tillhör Norrland.Faktablad riktnummer bokstavsordning , Post- och telestyrelsen, 2011-07-01.
Geografi miniatyr|Odlingslandskap vid Stora Blåsjön. Norr om biologiska norrlandsgränsen återfinnes skogslänen, som ingår i den globala taigan, och domineras av barrskog (gran och tall). Lövskogsinslaget består av härdiga björkar och rönn.
Den skandinaviska fjällkedjan (Skanderna) ingår i bergskedjan Kaledoniderna, som bildades för 510–380 miljoner år sedan vid en kontinentalkollision mellan Baltika (dagens Nordeuropa) och Laurentia (dagens Grönland och Nordamerika). Detta resulterade i intensiv bergskedjebildning liknande den som gav upphov till nuvarande Himalaya, men är idag inte lika hög på grund av högre ålder. Fjällkedjan gör att terrängen, särskilt i inlandet, är bergig och kuperad, som högst 2 104 meter över havet (det högsta berget Kebnekaise). Stora delar av Norrlands inland mellan Bottniska viken och fjällen består av bergkullslätter. Norra Sverige saknar större och riktigt flacka slätter som de som finns i Mellansvenska sänkan, men plattare områden förekommer längst upp i nordost längs kusten och vid finska gränsen, samt enstaka utspridda slätt- och myrområden i delar av Norrland. Inlandet strax öst om Höga kusten utgör ett storskaligt sprickdalslandskap.
Norra Sveriges inland ligger ovanför högsta kustlinjen som aldrig har varit täckt av hav och större insjöar. Området saknar de bördiga marina leror och andra finkorniga sediment som har avsatts på havsbottnen och som blivit goda odlingsområden i övriga landet. Den sena våren och korta vegetationsperioden på nordliga breddgrader begränsar också odlingsmöjligheterna.
Större delen av Norrlands yta upptas istället av morän, som möjliggör mindre diversifierad odling än södra Sverige. Moränen är vanligen moig och sandig, och sådana marker domineras av tallskog. Granskog dominerar Jämtlands och södra Gästriklands kalkrika morän liksom den brutna terrängen i Höga kusten och Medelpad. I de vidsträckta granitområdena i det inre av Norrland är stenblocksfrekvensen hög, och denna terräng har bara undantagsvis odlats. Flyttblock av imponerande format finns på många platser i Norrland. Ovanför trädgränsen i fjällområdet växer inte heller skog. I Norrlands kustområden förekommer järnsulfidhaltiga sediment (svartmocka) som vid oxidation ger låga pH-värden i mark och vatten. Sedimenten orsakar rostangrepp och kraftiga sättningar om det används som byggnadsmark.
Eftersom inlandsisen var tjock över Norrland sker den postglaciala landhöjningen snabbare i området än i övriga landet, idag med 8 millimeter årligen längs med Norrlandskusten från Ångermanland och uppåt, och 6 millimeter i större delen av övriga Norrland. Höga kusten-området i Ångermanland har haft särskilt stor landhöjning, upp till 800 meter sedan landet trycktes ned, resulterande i att högsta kustlinjen i Sverige är allra högst här, cirka 286 m över nuvarande havsnivå vid Skuleskogen, medan den bara är 160 meter över havet vid Luleälven i Norrbotten.